Burcu

ännu en borttappad telefon och en upphittad senare har jag inga utkast som speglar de senaste par dygnen. jag tror att de hade någonting med dadlar och rök att göra. och om att bli besviken när man ser någon långt bort på nära håll.

när jag kom hem hade jag gått sönder i många bitar som låg utspridda längst vägen jag kommit från och jag blev förvånad för det gjorde mig inte ledsen. och jag läste i en bok jag brukade skriva i med alldeles för många tomma sidor, ritade träd och uppmaningar om att världen borde ramla ihop och insåg att man alltid kan välja vägg i den lådan man lever i, den bra eller dåliga, även om jag brukar ligga raklång någonstans däremellan. och ilska och besvikelse är känslor precis som lycka och kärlek som träffar en och det finns egentligen ingen anledning att gräma sig och det slutade jag göra för länge sen.

vi hade precis ätit frukost. en misslyckad mannagrynsgröt och fattiga riddare av ett ägg och polarbröd. när jag vaknade hoppade jag ut ur fönstret för jag visste inte riktigt hur man öppnade dörren och jag rökte en cigarett och läste femtio sidor i en bok. jag låg på kökssoffan och hon på en trästol och vi hade våra kaffekoppar och nina simone sjöng en livekonsert för oss.

ibland när man har sagt för mycket behövs en lång tystnad för att kompensera.