jag har avlägsnat mig; jag är innesluten
en sådan känsla nu... kylan först. sedan, de översvallande känslorna. när kontrasterna blir en verklig fara.
så jäkla sorgligt. och när slutar det chockartade? vänjer man sig vid ondska.... eller naturliga förlopp. det lämnar mig alltjämt utan förmåga till uttryck; ett passivt ansiktuttryck för att stabilisera de inre organen. jag är Raskolnikov. en människa. jag skulle vilja att
mitt jag inandades himlen i anemisk svindel
och arktisk nakenhet med lungorna som vingar
min hjärna exploderar och artärerna brister
och fåglarna drunknar i luften som jag dricker
låt blodet spruta ut och färga molnen röda
tills molnen börjar sjunga i rymdernas tystnad
tills i en avlägsen detonation av färger
solen förlorar medvetandet
och gula trumpetstötar blänker
mot kopparhorisonten
där solen som sjunker glöder av min vilja
där mina händer skall strö skuggor över jorden
vars natt som nalkas är mitt ögonlock
vars stjärnor flyger ut under min panna
(expansion av gunnar ekelöf, sent på jorden, dikter 1927-31)
...
Påminn mig att en dag skriva om minnet.
Att knappt dra efter andan
The many men so beautiful,
And they all dead did lie!
And a million million slimy things
Liv'd on--and so did I.
(The rime of the ancyent marinere)
A simple child, dear brother Jim,
That lightly draws its breath,
And feels its life in every limb,
What should it know of death?
(We are seven)
William Wordsworth och Samuel T. Coleridge (1798)
Jag blir lite sorgsen när jag läser någonting alltför vackert. Lycklig av många anledningar, men sorgsen av den anledning att jag själv skulle vilja, kunna, sätta ord på dessa företeelser som man alltjämt dröjer sig kvar vid.
William Wordsworth och Samuel T. Coleridge (1798)
Jag blir lite sorgsen när jag läser någonting alltför vackert. Lycklig av många anledningar, men sorgsen av den anledning att jag själv skulle vilja, kunna, sätta ord på dessa företeelser som man alltjämt dröjer sig kvar vid.
