Burcu

Seinfeld och appel pi

Jag vet inte alltså... Ett ögonblick senare är det bortom min uppfattning. Luggen faller i ögonen.

Jag skulle vilja skriva om att stirra ut i luften. Om att kunna tänka, men inte tala. Jag har en sån vilja, att fånga allt. Att allt ska inneslutas av min tanke, att små lösa fragment ska bilda en helhet. Det kan vara det. Det är nog det, som hindrar mig från att för en gång beskriva det som inte kan beskrivas. Jag känner det ju själv, hur långt bort det är.


Om inte så är det en tröst. För det är så enkelt att inte leva. Det är så enkelt att tänka, tänka, tänka och tänka. Tänka. Allt blir ett föremål för tänkandet.

Jag vill ha allt, eller ingenting.

Seinfeld and rhubarb pie

Jag känner att du tar detta på för litet och för stort allvar.

Mitt huvud kommer att sprängas snart, bokstavligen.

Jag orkar inte tänka! Jag har drömt så himla underliga saker de senaste flera veckorna. Vilket lett till inget mindre än förvirring och stark tomhetskänsla vid morgonens uppvaknande. Jag orkar inte minnas!

Vad vill mina demoner mig nu då?

Jag orkar inte skriva.

Erotikon är bland det vackraste jag vet. Detta mästerverk av Mauritz Stiller skapat i begynnelsen av svensk filmindustri, denna komedi i fem akter.

Jag bara skriver, skriver, skriver, skriver, skriver och skriver. Sedan: läser, läser, läser, läser och läser. Ingenting av vikt givetvis. Men så fort tillfället visar sig... Där! Bokryggar sträcks, hörn viks och meningar dansar i huvudet på en. Stigs överläpp formar ord som hänger sig kvar i luften.
Vilka kontraster. Och skillnad, på att läsa och att läsa.

Men hur skriver man?

I ett inspiratoriskt rus! Man skriver inte själv "man låter Gud göra det".