Burcu

http://youngwomanandthesea.tumblr.com

för nya tider.

Med ens känner jag mig oförklarligt frustrerad. Jag ska försöka ge inblick i detta medan ruset fortfarande varar, medan oblygsamheten fortfarande verkar. 

 

Det kan bero på denna dag, att jag fått litet med sömn, det är mörkt och kallt, jag känner mig faktiskt oroad inför framtiden med visshet om att jag inte egentligen har anledning till det. Varför är jag jämt i konflikt med verkligheten? Det känns som att jag hela tiden måste lära om allt jag redan vet, på det sättet att det jag innerst inne tar för sanning och ren vilja kapitulerar inför det som kallas borde. Detta är min största plåga. Jag vill inte tänka på morgondagen, jag vill leva nu. Men ack så att man skulle kunna bli galen provoceras det ständigt fram; men sen då? 
 
Dessa paradoxer, motsatspar, finner jag överallt. Rollen som kvinna är full av dem, där frigörelse och förnöjsamhet (nästan tacksamhet) ständigt vill konkurrera ut varandra. Hur är det möjligt att längta efter tvåsamhet, när jag egentligen vet att det skulle vara likställt med ett känslomässigt fängelse, och att jag vill ha rätten att älska alla människor? Jo, därför att det är en längtan som människor i princip sondmatas med. Och på detta vis drivs jag till vansinne.

Det som sker är en form av utpressning mot det egna jaget, från det egna jaget! Men jag vill egentligen inte. Jag tror inte att det rör sig om motvilja från min sida, att leva och verka i samhället, utan bara att jag inte håller med. Det finns så mycket som jag inte begriper, och jag tycker att känslan nästan alltid går förlorad, bortprioriteras och undermineras. 

 

Jag kan förstå varför människor inte gör som de känner, därför att även de känner dessa orimliga krav som hänger över dem likt vansinniga åskmoln. Men jag blir fortfarande arg, därför att det just är viktigt att vara ärlig mot sig själv. Jag blir arg när människor inte tar ansvar för sig själva, inte lyssnar till sig själva, utan bara seglar med livet på stilla vatten, strax omkullkastade av vågens lutning. Havets djup är ärlighetens djup, dyker man ned hittar man också en sanning som är evinnerlig. Den stilla ytan är det inte. 

Varför kan människor inte jämt säga vad de tänker på? Varför finns ordet lögn?

 

Lögn är att nå havets botten och säga att där finns ingenting.

 

De senaste dagarna har jag känt ett outgrundligt behov av att vara ensam. Att dra mig undan, släppa taget om människor och bli autonom, skapa mig en riddarborg att ensamt härska över. Det är mitt sätt att straffa människor. Att göra mig av med beroendet av dem. Jag vet vad jag tycker, och jag vet likväl att jag inte får kräva det. Jag vill inte såra andra människor, jag vill inte döma. Men uppvaknandet låter sig inte dröjas när man väl får komma nära verklig harmoni. Det må vara en människa, men också en plats eller en rad i en bok som på sitt sätt visar vad som faktiskt betyder någonting. Som på alla sätt riktar sökljuset inåt, och släpper tag om alla tarvligheter och obetydligheter. Ibland känns det som att de inte ens nuddat vid den verklighet som så ofta förgör. Där finns istället ett allvar, där finns något som rör alla människor. Då känner jag: vad håller jag på med? Och onekligen blir min blick med ens fastare. 

Och jag känner att den mänskliga integriteten stundom är det enda att förlita sig på, den enda flyktvägen när människor sårar. 

---

På många sätt får detta mig att dra mig till minnes ett par rader:

 

Men att stå mitt denna rerum concordia discors och tillvarons hela underbara ovisshet och mångtydighet och inte fråga, inte darra av frågandets begär och lust, inte ens hata den frågande [...] det är det som jag upplever som föraktligt, och det är denna upplevelse som jag först och främst efterlyser hos var och en - en sorts narraktighet intalar mig ständigt på nytt att varje människa har denna upplevelse, som människa. Det är mitt sätt att vara orättvis.

Friedrich Nietszche skrev detta i Den glada vetskapen.

Take this kiss upon the brow!
And, in parting from you now,
Thus much let me avow-
You are not wrong, who deem
That my days have been a dream;
Yet if hope has flown away
In a night, or in a day,
In a vision, or in none,
Is it therefore the less gone?
All that we see or seem
Is but a dream within a dream.

I stand amid the roar
Of a surf-tormented shore,
And I hold within my hand
Grains of the golden sand-
How few! yet how they creep
Through my fingers to the deep,
While I weep- while I weep!
O God! can I not grasp
Them with a tighter clasp?
O God! can I not save
One from the pitiless wave?
Is all that we see or seem
But a dream within a dream?

Edgar Allan Poe

I vilket vatten är den vinge doppad
som dryper svårmod över jordens panna?
I vilket mörker har vårt träd gått vilse,
det där duvan sedan länge sover?
Fråga inte natten. Inte himlen heller.
Natten är en bro, dess räck är döda frågor.
Himlen är ett valv av alla döda tårar.
Nattens sjukdom är ett vaket ögas glans.
Himlens sjukdom heter stjärnor.
Vad min egen heter vet jag icke.
Men det finns en värk i universum
som blott en icke älskad känner.
Det finns en grav för våra öppna båtar.
Det finns ett hav där fallna stjärnor sover
när deras värk för alltid slocknat.
Jag är en fallen stjärna själv, Birgitta.
Jag föll fel. Jag föll till jorden.
Jag är en del av jordens värk.

 

*

Var är den sömn som likt en skattekista
bevarar smärtan, oron, längtan rena?
Var finns den dröm som låter sömnen sova?
Var gömmes hoppet för det sjuka berget
som slickar sina marmorsår i solnedgången?
Finns det ett hopp om att min sten skall blöda?
Ett evigt hopp har den som evigt längtar.
Vågor heter havets största längtan.
Himlens största längtan heter moln.
Namnlös är min egen största längtan.
Men när havet sjunger och när himlen gråter
värker min sten som kunde stenar längta.
Som skäret värker av ett nattligt vattens plåga,
som björken värker under regnets piska.
Havet längtar upp till dig, Birgitta.
Därför fläckas klippan av dess vita blod.
Himlen längtar ner till dig, Birgitta.
Därför gråter den i afton så.
Min egen längtan är i sten och hav och himmel.

 

*

Det finns ett fängelse som alla känner.
Det finns ett okänt fängelse på okänd ort.
Det finns ett galler bakom vilket alla törstar.
Ett galler finns som själv av törst förgås.
Det finns ett fängelse för alla båtar.
Det kallas havet av de evigt fångna.
Det finns ett fängelse för alla hav.
Havets stränder håller havet fånget.
I stiltjens häkte skakar stormen gallret
och stormens murar stänger stiltjen inne.
Himlens fängelse är våra ögons tröghet.
Kroppens är av andra kroppar timrat.
Av ljus är väggarna i nattens celler
och dagens fängelse är nattens frihet.
Det finns ett fängelse som alla känner.
En frihet finns som alla anar.
I mitt eget häkte är jag låset.
Jag är min egen frihets nyckel.
Vem vet vad frihet är, Birgitta,
om icke den som älskar gränslöst.

*

Något äger alla som måste älskas.
Alla vill bli älskade för det de inte äger.
Gräset för sin resning, för sin mjukhet stenen.
Natten för sin grynings skull, dagen för sin skymning.
För sin flykt kräver kalkonen kärlek
och albatrossen för sin gång på däcket.
Näktergalen vill bli älskad för sin skönhet.
Varför jag vill bli älskad vill jag icke veta.
Men darrande drar vi varandra ur varandras koger.
Darrande avskjuter vi varann från samma båge.
Endast brinnande murar lyser våra flyende pilar.
Vi flyger till landet där alla murar växer neråt.
Där seglar jag varsamt din vita båt
ut på sjön som inte finns.
Den är full av heta stenar.
Den har en storm som älskar starka segel.
Sjöfarande varnas: Se upp för vår drivande mina!
Sjöfarande varnas: Vårt bogvatten har ett bräm av eld!
Snart seglar vi under vatten i vår brinnande båt.
Djupare stiger vi med brinnande segel
dit där vår sten för alltid ligger begraven.
Jublande krossar den vår bräckliga köl.
Brinnande slungar vi oss i förintelsens famn.
Elden svalkar oss med sina fågelvingar.
Endast en gång finner man, Birgitta,
den dyra sten man med en älskad äger.
Men inte skall Birgitta frysa
för den enda gångens skull.
Låt oss klä varann i brunna murars aska.
Låt oss sjunka uppåt mot den bottenlösa ytan.

*

Du är en öppen bok i mina händer.
Du är en dagbok vilken livet för.
Jag måste skynda mig att läsa dig.
Jag får aldrig läsa dig till slut.
Jag är en öppen bok i dina händer.
Jag är en följetong i livets veckotidning.
Allt vi äger är oktober månads nummer.
Vi måste läsa medan dagen varar.
Vi får aldrig läsa oss till slut.
Det står en vit bro över oktobers skogar.
Blåsten byggde den med månens hjälp.
Den har ett fäste i septembers vemod.
Den har sitt andra fäste i novembers mörker.
Vi får aldrig vandra den till slut.
Det finns en ö av ensamhet, Birgitta,
dit alla vita broar leder.
Den är den enda varom livet skriver.
Men inte skall Birgitta gråta
över ön som är inom oss.
Vi måste läsa medan boken varar.
Vi måste vandra medan bron står kvar.

*

Snart sätter hösten sina stora yxor
till den stam varpå vår längtan växer.
Snart skingrar havet alla älskandes flottiljer.
Vi driver frysande mot nakna öar.
För den sin kärlek överlever
är havets öar till.
Där är en strand man skall beträda ensam.
Där är en frihet, för stor för alla.
Vår största frihet heter ensamheten.
Den största ensamheten kallas döden.
Där löper alla broarna tillsammans.
Där flyter alla öarna ihop.
Där finns en läsesal med livets tjocka böcker.
Där sover yxorna den sista sömnen.
Där finns den stjärna vilken ingen himmel stinger.
Där finns det enda alltid klara, alltid stilla havet
som aldrig längtat vågor.
Av tårars klarhet är dess klarhet lånad,
av deras vemod vilka älskat ensamt.
Inte skall Birgitta gråta
för det klara havets skull.
Först i den största ensamheten
skall vi äntligen få mötas.

Stig Dagerman

 

 

Jag bad en gång om glädje utan gränser,
jag bad en gång om sorg, som rymden ändlös.
Månn blygsamheten växer till med åren?
Skön, skön är glädjen, skön är också sorgen.
Men skönast är att stå på smärtans valplats
med stillad håg och se, att solen lyser.

Karin Boye

Skulle jag få låna

 

Änglarnas tättandade kammar

Orfeus skönsjungande mun

Afrodites vågor,

som alltjämt

formar hennes hår

 

Tanken på det gudomliga

är mänsklighetens 

verkliga tår

 

En trött suck döpt evigheten

Där vi kan vila

våra trötta ben

 

Då vi förstår

Att allt är förstörbart

Ingenting som är vi

är evigt

 

I slutändan träffar vi alltid

på oss själva

 

Den törstande vid vattendragets stillhet

Den fåfänge vid spegelns blanka yta

 

Och i vredesmod krossas spegeln

Bäcken torkas ut

 

Sa inte någon att mänskligheten förgör sig själv?

 

Skrattar inte djuren 

då de ser hur vi fåfängt jäktar omkring?

 

Vad tjänar det egentligen till

 

 

Skulle jag få låna 

Ditt huvud ett slag

 

Jämna alla sandslott med marken

Sudda ut alla

drömmar om morgondagen 

 

Vad skulle då finnas kvar

Ett hålrum?

Ett eko av förgågna dagar?

 

Ett vanvettigt djur?

 

Vi kan längta

men människor förblir vi

 

Inga djur

Inga gudar

 

Vi får nöja oss med otillräckligheten

 

Odödligheten

 

Det när som helst ändliga,

fullkomligt ovärderliga.

Jag kan skriva om 

minnet

 

Om själen

Om människan

Om djuret

 

Men kvar finns ändå

 

Det lilla frö

som såddes en gång

för länge sedan

 

Ett sådant som låter sig gro

till ett högt träd

under solens skyddande vingar

 

Det frö som kallas tvivel som

kan växa

flera meter högt

 

Ett träd som i det ödsliga landskapet

skuggar och stretar

hindrar

tillväxten av andra träd

 

Mot döden vandrar

Hoppets träd

Tilltrons träd

Evighetens träd

 

De må spira upp

till ensliga växter 

 

men träd,

 

blir de aldrig.

 

---------------------------------------

 

I denna svarta rymd

slocknar

konstnärens låga

 

Tärd av en kvävande hetta,

lärd av en tärande hetta

 

De tvivel som

fick en till att tänka

Var de

som ledde en till

-------------------------------------

 

Den enda tröst 

den plågade konstnären  

har att finna

 

Är den då solen går upp,

 

och solen går ned.

 

Då själen får andrum

Då

Hoppet

Tilltron

Evigheten

 

får tid att

 

gro.

I likhet med Hjalmar kan också jag skriva en roman om författardrömmar.

I bokhandeln - mitt hjärta jublar, jag minns varför och alla skräckdrömmer viker sig för böckernas outsägliga gåtor. Gunnar Ekelöf kunde inte skriva om sin barndom. Det rena språket stack i ögonen... Men i diktens värld är ingenting skrämmande. Där är ingenting förgängligt, inte heller tarvligt.

Var ord står evigt fast
Var känsla ständigt brinnande
Likt en lysande stjärna
Som ej ids att slockna

Det är därför som
diktens värld
ter sig oumbärlig
för de flesta


Diktens värld är drömmens värld, ett fönster mot evigheten.