Burcu

Med ens känner jag mig oförklarligt frustrerad. Jag ska försöka ge inblick i detta medan ruset fortfarande varar, medan oblygsamheten fortfarande verkar. 

 

Det kan bero på denna dag, att jag fått litet med sömn, det är mörkt och kallt, jag känner mig faktiskt oroad inför framtiden med visshet om att jag inte egentligen har anledning till det. Varför är jag jämt i konflikt med verkligheten? Det känns som att jag hela tiden måste lära om allt jag redan vet, på det sättet att det jag innerst inne tar för sanning och ren vilja kapitulerar inför det som kallas borde. Detta är min största plåga. Jag vill inte tänka på morgondagen, jag vill leva nu. Men ack så att man skulle kunna bli galen provoceras det ständigt fram; men sen då? 
 
Dessa paradoxer, motsatspar, finner jag överallt. Rollen som kvinna är full av dem, där frigörelse och förnöjsamhet (nästan tacksamhet) ständigt vill konkurrera ut varandra. Hur är det möjligt att längta efter tvåsamhet, när jag egentligen vet att det skulle vara likställt med ett känslomässigt fängelse, och att jag vill ha rätten att älska alla människor? Jo, därför att det är en längtan som människor i princip sondmatas med. Och på detta vis drivs jag till vansinne.

Det som sker är en form av utpressning mot det egna jaget, från det egna jaget! Men jag vill egentligen inte. Jag tror inte att det rör sig om motvilja från min sida, att leva och verka i samhället, utan bara att jag inte håller med. Det finns så mycket som jag inte begriper, och jag tycker att känslan nästan alltid går förlorad, bortprioriteras och undermineras. 

 

Jag kan förstå varför människor inte gör som de känner, därför att även de känner dessa orimliga krav som hänger över dem likt vansinniga åskmoln. Men jag blir fortfarande arg, därför att det just är viktigt att vara ärlig mot sig själv. Jag blir arg när människor inte tar ansvar för sig själva, inte lyssnar till sig själva, utan bara seglar med livet på stilla vatten, strax omkullkastade av vågens lutning. Havets djup är ärlighetens djup, dyker man ned hittar man också en sanning som är evinnerlig. Den stilla ytan är det inte. 

Varför kan människor inte jämt säga vad de tänker på? Varför finns ordet lögn?

 

Lögn är att nå havets botten och säga att där finns ingenting.

 

De senaste dagarna har jag känt ett outgrundligt behov av att vara ensam. Att dra mig undan, släppa taget om människor och bli autonom, skapa mig en riddarborg att ensamt härska över. Det är mitt sätt att straffa människor. Att göra mig av med beroendet av dem. Jag vet vad jag tycker, och jag vet likväl att jag inte får kräva det. Jag vill inte såra andra människor, jag vill inte döma. Men uppvaknandet låter sig inte dröjas när man väl får komma nära verklig harmoni. Det må vara en människa, men också en plats eller en rad i en bok som på sitt sätt visar vad som faktiskt betyder någonting. Som på alla sätt riktar sökljuset inåt, och släpper tag om alla tarvligheter och obetydligheter. Ibland känns det som att de inte ens nuddat vid den verklighet som så ofta förgör. Där finns istället ett allvar, där finns något som rör alla människor. Då känner jag: vad håller jag på med? Och onekligen blir min blick med ens fastare. 

Och jag känner att den mänskliga integriteten stundom är det enda att förlita sig på, den enda flyktvägen när människor sårar. 

---

På många sätt får detta mig att dra mig till minnes ett par rader:

 

Men att stå mitt denna rerum concordia discors och tillvarons hela underbara ovisshet och mångtydighet och inte fråga, inte darra av frågandets begär och lust, inte ens hata den frågande [...] det är det som jag upplever som föraktligt, och det är denna upplevelse som jag först och främst efterlyser hos var och en - en sorts narraktighet intalar mig ständigt på nytt att varje människa har denna upplevelse, som människa. Det är mitt sätt att vara orättvis.

Friedrich Nietszche skrev detta i Den glada vetskapen.