Burcu

Jag träffade en gammal vän. Det var mycket fint, och vi samtalade mycket om litteratur och faktiskt mest om skrivandet. Det var behagligt, utan att samtalet blev fyllt av överväldigande pretationer, utan istället små små ihoptrasslade rädslor som vi tillsammans försökte nysta upp. Fullkomligt i samförstånd och förståelse. Mycket fint.

 

Jag skulle förklara varför jag bryr mig om dessa böcker, dessa ändlösa rader av tecken. Jag kan än inte formulera mig, mitt eget uttryck är än dunkelt. Jag vänder mig därför till just dessa böcker, och kanske ligger svaret också däri, att det finns något i litteraturen som man söker (om man en gång funnit det). Schlegel skrev, men även många andra har skrivit, i mer eller mindre liknande ord:

 

"Att jag betrakar konsten som mänsklighetens kärna..."

 

men framförallt:

 

"Alla högsta sanningar av varje slag är heltigenom triviala, och just därför är ingenting nödvändigare än att alltid uttrycka dem på ett nytt sätt, om möjligt alltmera paradoxalt, så att det inte glöms bort att de ännu finns och att de egentligen aldrig kan utsägas helt och hållet."

Att i olika uttryck ständigt, på nya sätt, få uppleva och påminnas om våra egna sanningar.

 

Min vackra, vackra vän Greta.

Jag talade med henne, och så fin hon var! Alltjämt... ledsen. Det är svårt, att se en sådan begåvad människa tycka så lite om sig själv, men det är ju de facto vardag, och det tycks vara så att det är de mest begåvade, ömsom mest tankfulla, som överrumplas av dessa "besvärliga kunskaper". Man tänker; därför finns man. Men samtidigt! Man tänker; man kastas omkull av de nyfunna vetskaperna. En människa som inte ifrågasätter sig själv, eller sin omgivning, kan nog säkert vandra genom isande vindar och mörka gångar. Den som inga spöken ser, kan inte heller skrämmas av dem! Således handlar det slutligen bara om en enda sak, människans förmåga att förnimma. Vad kan vi se? Vad kan vi uppleva? Då menar jag med både sinnen och själ. Det är väl också det som den existentiella människan tampas med, att kommer underfund med dessa frågor som också lett fram till hennes situation, varför det är just vissa människor som är benägna att ställa dessa frågor, medan andra inte ägnar det hela en enda tanke. Som jag har tänkt, och sa till min vän, var detta:

De problem, känslorubbningar och ögonblick av förtvivlan som denna "besvärliga kunskap", eller åtminstone sökandet efter den frambringar, är alltjämt förstadiet till den människa som man strävar efter att bli. Dessa frågor plågar en, ja, och man kan förbanna sig över att man ständigt ställer sig inför dessa. Vart kommer de ifrån egentligen? Men man får ändå tillstå att när man väl funnit sitt svar, eller nöjt sig med att det inte finns ett svar, så väntar där en slags stillhet, en ro, en bättre självkännedom än vad som först verkade sannolikt. Att i detta kaos av myllrande röster och dundrande eko, lämnas människan med ett stort ansvar, inte bara för sig själv, men också för sina egna, de andra människor hon lever med.

Ack! Vidrigt!

Vidrigt...

 

Jag säger er, att så fort det finns ett tydligt du, finns ett ihärdigt jag, som jag närmast aldrig skulle kalla tydligt! Förvirrad och uppfylld av det där nervositet och jag känner; nej! Hur kunde jag hamna i denna situation? Givetvis är det fullkomligt mitt eget fel, och det kan jag sluta mig till utan att känna mig miserabel, det jag däremot inte kan acceptera är mitt tillstånd. Jag vill omedelbart byta skal, lämna det som är mig bekant och fly; fly! Kanske därför att det egna jaget blir sådär egendomligt definierat när det ställs mot någon annan. Ens handlingar och åsikter blir plötsligt viktiga, därför att någon annan potentiellt kan ifrågasätta dem. Och plötsligt...

 

JAG VET INTE VAD JAG SYSSLAR MED.


Man blir tokig, ofokuserad och fullkomligt överdriven.

 

Tok.

 

Tills vidare då.