Burcu

Ack! Vidrigt!

Vidrigt...

 

Jag säger er, att så fort det finns ett tydligt du, finns ett ihärdigt jag, som jag närmast aldrig skulle kalla tydligt! Förvirrad och uppfylld av det där nervositet och jag känner; nej! Hur kunde jag hamna i denna situation? Givetvis är det fullkomligt mitt eget fel, och det kan jag sluta mig till utan att känna mig miserabel, det jag däremot inte kan acceptera är mitt tillstånd. Jag vill omedelbart byta skal, lämna det som är mig bekant och fly; fly! Kanske därför att det egna jaget blir sådär egendomligt definierat när det ställs mot någon annan. Ens handlingar och åsikter blir plötsligt viktiga, därför att någon annan potentiellt kan ifrågasätta dem. Och plötsligt...

 

JAG VET INTE VAD JAG SYSSLAR MED.


Man blir tokig, ofokuserad och fullkomligt överdriven.

 

Tok.

 

Tills vidare då.