Burcu

Jag inser snart att det mesta som skrivs ned här har ett antal stavfel. Jaha. Jag har aldrig varit perfektionist i det avseendet.

I övrigt:
åh, de första höstdagarna.

Ytterligare övrigt:
På många sätt har jag börjat känna mig mer innesluten i mig själv. Inte riktigt i den benämningen, utan snarare att jag inte längre flyter ut ur de linjer som avgränsar min kropp. Det är inte lika ofta jag svämmar över. Det är inte lika ofta jag faller i andras händer, låter dem krama ur mitt hjärta och lämna det likt ett våt disktrasa på bänken.
Jag har varit så rädd för att känna för mycket, fast jag trodde att jag var rädd för att vara likgiltig. Jag ville nog känna, men det var bortom mig själv. Alla dessa paradoxala beteendemönster resulterade i en slags förnekelse. En förnekelse som gjorde mig hårdhudad men ack så ömtålig, rädd för människor.
Men jag flyter allt mer sällan ut, ur mina linjer. Jag är samlad. Mitt inre är medvetandegjort. De yttre faktorerna är blott omständigheter, men man måste kunna bära med sig själv. Att inte dö vid någons fötter, självmant kasta sig för stupet istället för att bli nedsparkad.
Jag förstår att styrka inte innebär att stå med svärdet. Ödmjukheten är allt vi har. Även om svärdet ibland kommer väl till hands. Jag har släppt taget om kontrollen. Jag förstår att mitt ansvar är obefintligt.
Plötsligt känner jag så himla mycket. Jag gråter, för jag menar det. Kärleken, den är där. Jag är rädd. Jag kan inte sova. Jag älskar. Jag förstår, inte.
Jag förstår att jag måste släppa taget om mig själv, för att kunna existera utan idén om rättfärdigande.
Linjerna säger åt mig hur mycket jag kan vara. Jag ser att linjerna finns i mitt huvud, om jag ber dem sträcka sig längre är de anat kan de göra det. Men det är den plötsliga skräcken, den mytologiska fasan, som får mig att svämma över. Linjen bryts, vi har ingen kontakt.
Allt bara är. Jag bara är. Och jag kan bara vara, den jag är.

Vissa perioder är fyllda av ihärdig ängslan. Det kommer ur en hård kärna. Som ni vet är kärnor inte upplösbara. De bara är. Perioder i längre eller kortare tidspann, dagar eller månader eller bara knivskarpt i bröstet. Oavsett, att minnas de goda stunderna av insikt, att kika längre bak i anteckningsböckerna och lokalisera orden som är avgörande för den kommande tiden.

 

"Mitt bland de andra tankarna for en viktig en genom mitt huvud. Det man idag inte förmår, kan man kanske en dag greppa, och stöpa om till ett görande. Vilken befriande tanke, att ingenting är definitivt."

 

11 januari 2012

Tyst och alldeles stilla

 

Det finns fåtal morgnar som denna. Ändå är de alltför många.

 

Ändå är dessa morgnar lika varandra i alla avseenden. Bortom sinnen och dess intryck, skulle man kunna säga att de är precis likadana, även om det är någonting vi inte kan veta någonting om. Det vore ju att nämna det onämnbara.

 

Blå himmel, grå genom tjocka gardiner.

 

Det var sol igår, dagen före det, dagen innan den dagen, alla dagar innan kommande dagar. Alltså måste det vara sol även idag.

 

Tankarna denna morgon var enkla men alltför komplexa i stunden. Därför är det stilla, men aldrig tyst. Tystnad kräver fysisk orörlighet. Och aldrig kan en bröstkorg sluta höjas. Inte ens i min djupa sömn (efter timmar av insomnia) slutar mina organ slå mot varandra.

 

Därav denna morgon - dessa morgnar.

Från en höjd bland turkiska sockerbitshus. Bland sandkorn och ett medelhav. Där hettan väcker galenskap till liv.

 

Om att behöva ett inre rum

Jag ska försöka förklara vad jag menar med behöver. Kanske hinner jag förklara "ett eget rum" eller "ett inre rum".

När flera dagar passerat och den totala mängden tid spenderad ensam uppgår till siffran noll. Då. Missförstå mig rätt, jag älskar människor, men endast i små, små doser. Kanske kan jag förklara "behöver" och "ett eget rum" i en enda mening. Somliga människors verksamhet är riktad utåt, min är riktad inåt. Mina tankar och mitt känsloliv måste arbeta i tystnad, vilket annars resulterar i obalans och förintelse av allt vad harmoni innefattar. Detta "skalv", låt oss kalla det, är en automatisk kroppsfunktion, lika naturlig som att känna järnsmak i munnen vid hunger eller en ett hugg av skräck vid tanken på möte med ett rovdjur. Därför kan jag säga, att jag behöver många egna stunder med mitt inre, på det sätt som jag behöver fylla min mage, eller i tanken springa snabbt därifrån.

Eftersom att jag vet att jag behöver tid med mitt inre, så vet jag också att jag faktiskt behöver det. Det vill säga, jag behöver det egna rummet, för den tiden jag spenderar där är den mest värdefulla. Mer betydelsefull än alla fysiska platser. Jag förringar inte platserna, för de återkommer ju och skulle inte finna sitt värde om de inte bearbetades i det egna rummet. De skulle försvinna långt bakom tiden.

Helt plötsligt är jag "den konstaterade typen". Jag menar, skulle någon invända mot ovanstående? Behöver inte alla "det egna rummet"? Min erfarenhet säger annat. Somliga ägnar inte ens en sekund åt att vistas i det egna rummet. Vilket också leder mig till frågan, har alla ett eget rum? Eller ser de olika ut? Används i andra ändamål? Då är det ju trots allt ett annat rum... För trots allt så talar jag om ett särskilt typ av inre rum där själen och tankarna får utrymme. Där alla sinnesintryck omvandlas till någonting begripligt, och meningsfullt.

Men det är kanske en annan diskussion... Nu kan man nog säga att jag spenderat tillräckligt med tid i detta rum för denna lilla stund. För nu börjar jag bli riktigt hungrig, och ni vet vad jag tycker om det.

Bodrum, Turkiye
4 juli

aLLLTSÅ, tiden går så fruktansvärt långsamt.

Lite Strindberg

"Men av någon anledning, som jag ej kan upptäcka, erbjuder bädden mig i dag icke den önskade vilan. Oroad stiger jag upp och tager min guitarr för att söka ut mina nervers ackord. Det är en vana jag har att på detta sätt stämma min själ och instrumentet efter varandra, och när jag känner mig nedtryckt, höjer jag min själ ton för ton, i det jag vrider på guitarrskruvarna.
I dag äro mina nerver stämda i D-moll; ett dåligt tecken, jag är sorgsen, bedrövad intill döden, dyster som en sorgmarsch. Efter några ansträngningar lyckas jag höja mig till F-dur och jag känner mig som en ny man, krigisk, full av triumf och jubel."

Lite jag

Idag var en rätt så hemsk och rätt så fantastisk dag. Första hälften hemsk, andra hälften fantastisk. Dagen inleddes med hemsk föreläsning där ensam-men-stark-feminist-jag försökte förklara för resten av gruppen varför "Lolita" är obehaglig och inte särskilt problematiserande (eller kanske Nabokov av sitt producerade verk). Det gick inte så bra och jag blev bara jättearg och åt deprimerad lunch och kaffe i skogen. Satte mig sedan i biblioteket och skulle läsa men skrev arga dikter och hetsig skrift om Gudrun.

Brytpunkt.

Andra föreläsningen. Hej Axel. Hej dyrkare av Rainer Maria Rilke. Hej pianist. Hej Chopin. Hej livskamrat. Okej, inte det sista, men Ax, vad bra du var idag och visst handlade den sista sonetten om Rilkes svarta hål till skrivkramp? Orfeus... en gud. Men inte Rilke!

Sedan att komma hem och hitta örhängen (ugglor) som arriverat.

Brytpunkt.

Frustrationen växer återigen när jag ser att sista anmälan till universitet är i oktober. Nästa månad. SNÄLLA NÅGON, jag har ju precis börjat???!! *får en hjärtattack* Tanken är iallafall att jag ska läsa tyska och sedan flytta. Tanken på detta förvärrade de tidigare skakningarna och frambringade både illamående och magknip. Evigt surfande på obegripliga tyska hemsidor. Ack.

Lite mer Strindberg

 

 

 

fast inte här

Hej

Idag är bara. 

 

Ingenting. 

 

Oavsett hur jag säger det, genom en sonett på jamb eller ett högt vrål. 

 

Idag är bara...

 

Ingenting.

Åter till det eviga. Ibland är evigheten inte så mycket längre än en natt.

 

01:56

Solen faller ovanifrån och bildar mönster, skuggor som inte jagar utan stryker

sig

mot hela ens person

Träden blir plötsligt grönare

Havet lever för en stund

Och solkatter dansar

på väggen,

bredvid

en reflektion av mitt fönster

Men
mörkret faller,

jag står kvar.

 

Scenen förändras. Solkatterna har sakta dansat iväg. Fönstret är igenbommat. Natten lägger sig som ett lock över denna stad, denna en gång grönskande stad. Liksom ljuset lägger sig mörkret, men tränger in, mellan blad där ljuset en gång smög sig in. Nattens mörker är inget annat än ett svart hål, en avgrund.

 

Natten omfamnar inte, den spottar ut.

 

21 aug 01:53

Jag är rädd för att skriva.

Är det en ursäkt?

Jag väntar på något.

Är det en ursäkt?

Jag säger: du kan skriva som du önskar.
Det finns inget rätt sätt.

Jag tror: inte.

 

01:57

Nu är klockan två, då måste jag gå.

 

17 augusti 01:55

Sömnlösa nätter och instinktiva tankar om litteratur. Hetsätande av frukt och cigarett. Många författare tycks kämpa mot det enda som tycks förvrida och förtrycka oss människor. Samvetet. Att inte tycka för mycket om sig själv (om mänskligheten, jo, visst) och minst av allt för gott om sig själv. Framgången ligger i den självdistans som följer med intellektualism. Men! För att bli framgångsrik, krävs en tro eller snarare en starkt växande tillit till det egna ordet. Motsättningen i detta gör sig påmind varstans.

 

Gombrowicz går bakvägen. Han tar död på egenfientligheten genom ett enkelt dödligt grepp - självgodhet och en fullkomligt överdriven hybris. Må vi alla vila i frid i hans stora gap. Till resten; lycka till.

 

00:42

Jag vill tro att jag är en enkel människa.

 

20 dagar sedan 17 augusti 00:39

Att kunna skriva inifrån och utifrån sinnesstämning och därefter använda orden - barnsligt, naivt, ödesmättat, högtidligt, djupt, uttråkad, lättsamt, moget eller sinnesförvirrat. Det är författarkonst.

Ehh, ok.

Min sansade, kloka, monotona röst är för tillfället ur funktion.

Jag är rädd. Jag insåg nyss, att jag, är rädd.

Allt, skrämmer mig.

Är ihopvecklad och skriver detta, i cyberbokstäver.

Jag har aldrig varit rädd förut. Ledsen, arg, hysterisk, galen, sinnesförvirrad. Ja.

Rädd? Va?

Jag vågar inte! Någonting. Är rädd.

Hjälp!