Burcu

Jag kände att det skulle vara nog av dessa känsloyttringar och dags att faktiskt berätta någonting.

Jag ligger raklång på min säng. En ihopbyggd konstelation som utgörs av två sängar, min och min systers. Vi är 90x200 och 120x200. Jag rör mig på en yta av 210x200 centimeter.

Jag föddes in i detta rum. Jag har under mina ungefärliga 20 år stannat kvar, på den yta som mig blivit tilldelad. Min syster och jag har tills nyligen formellt delat på detta rum på några kvadratmeter.

Lägenheten har alltid varit för liten. Allt väller över här. Små demoner slänger sig utför balkongen. 20 små demoner har slängt sig utför denna lägenhet. Detta rum har haft sina historier av möbelflyttande och önskedrömmar, rummet har vaggat falska förhoppningar om nya rum, större rum där man kan andas. Detta rum har alltid varit för litet.

Jag och en vän hittade en hylla i kartong från en godisbutik. Vi gick hem och rotade igenom bortglömda lådor och hörn. Halstabletter och trasiga leksaker fick bli föremål för försäljning i vår portabla butikshylla. 100 kronor blev förtjänsten, exklusive diverse investeringar. Eget företagande är eftertraktansvärt och finner sin väg i våra dagar, tänker jag.

Min mamma arbetade på hälsokostbutiken i centrum. Detta minne går hand i hand med att läsa böcker i versaler, äta sesamkakor och en stor röd fleecetröja från Ginseng. Också små förpackningar av fruktyoghurt.

En gång hade vi grönsakskrig med våra grannar. Vi fick en tomat i brevlådan. Jag brukade kasta frukt på fotgängare nedanför vår balkong. Under min säng fanns rester av påhittade matlagningsprogram. Mjöl, vatten, hela kryddskåpet och lite pasta.

Vi hade två kanariefåglar som var min pappas. En vit och en gul. Jag ville så gärna ha en hund, jag önskade mig en varenda jul. Det blev fiskar istället. Fåglarna släpptes lösa i detta rum och den gula fick ibland sitta i min hand när jag såg på TV och bli klappad på. Jag minns inte vad som hände med fåglarna.

 

 

 

------

 

En gång i tiden hade vi himmelsblåa väggar i detta rum. Väggarna smältes utmed de soliga dagarnas utsikt. Jag gungade fram och tillbaka i dörröppningen. Blev jagad av ett bi i min blommiga baddräkt och gömde mig under täcket. Det dansar fortfarande solkatter i hörnen, då och då. 

Och vilken fantastiskt ynklig känsla det är att finna sig på havets botten. Dit solen inte når ned. Hur bräcklig kan en människa vara? Hur mycket krävs det för att gå sönder? 

 

Det känns som att det som gör ont känns som mest efter en lång frånvaro. Men är det inte misslyckandet ändå, som kommer Åt mer än något. När det egna jaget yr som damm. Och i frånvaro av saker kvar att tro på lägger sig dammet som en vit hinna där djuren en gång sov, i det blå. Och jag klarar knappt av att skriva, för jag förtjänar det inte. 

 

Tidigare idag: Jag är fylld till brädden av självförakt. Kyrktornet dånar, stiger ned mot mig.

 

Sådana mörka dalar, djupa nog för att dränka oss alla i den kalla jorden, är att vandra i dessa dagar. Glöm oktoberlöven, de har smulats sönder och bildar sakta en brun gyttja. Glöm de lätta molnen som nu tyngs av kvalfyllda droppar. 

 

Jag inser på något sätt att detta är allt jag har. Ett påhittat system av ljud, munnar som formar löst tyckande. Bokstäver som fragment som mening. Är det allt? Är det allt att lita på? Kanske är det det enda som ingen kan ta ifrån mig. 

Jag sitter i köket för omväxlings skull.

 

Jag river upp min tunga, tangentbordet envisas med mig idag.

 

Jag sitter inte i det dova, rosa sken som min sovrumslampa ger. Jag har lämnat skenet bakom mig, för nu.

 

Jag är oförmögen att koncentrera mig ikväll. Hamlet, en omöjlighet.

 

Och ju mer tiden går, i detta tillstånd som för mig är nytt, desto säkrare blir jag på min sak. Saker och ting faller sig naturligt, mitt öde desto mer bestämt. Så vad betyder det.

 

Ingenting egentligen, det är trots allt inte första gången jag känner att det eller det är i mina händer. En ovisshet, och så dras mattan under ens fötter. Men kanske ändå att känna sig nöjd för en stund, känna att man är anspråkslös. Helt enkelt; jag finns! Och det är lyckligt.

 

Där man kan känna sig tillfreds, där tillvaron är ett moln som stillsamt passerar ett stockholmskt hustak täckt av oktoberlövens skiftande strålar.

 

Vissa dagar....

 

jag undrar vilka som läser här?

 

Om de tycker att det är något vidare?

 

Ett fåtal som läser.

 

En som undrar.

 

---

Infogar horisontell skiljelinje. Error.

Igen.

 

Igen.

 

Till slut.

 

Aldrig igen.

 

I dessa dagar kan jag inte koncentrera mig. Koncentrationen är sekundvis. Stark, men släpper snabbt taget om hela min person. Jag tror att jag har dödliga sjukdomar. Jag intalar mig själv det, för att strax överklaga mitt eget beslut.

 

Så kan en dag, flera dagar passera utan varken medvetande eller lust.

 

Och så en dag är allt åter i sin ordning. Jag sitter och ser träden suddas ut genom fartfyllda sträckor och jag skrattar åt lustigheter som inte angår mig. Rader väcker mitt uppseende istället för att ord, ord för ord, i stillsamma vågor flyter förbi mig.

 

Jag inser på egen hand hur skrämmande dessa växlingar uppenbarar sig, i skuggor och alltid oväntade. Men visst har jag förstått detta mönster, och kan enklare söka och finna lugnet när den ena eller andra växlingen äger rum. Kanske är detta min trygghet, min levnad, mitt jag. En rak linje som böjer sig för landskapets böljande former.

Sååå...

 

 

Jag lyssnar på Kate Bush och känner mig drömsk då jag går i småregn och höstens Stockholm.

 

Jag har spenderat de två senaste timmarna med Odysséen.

 

Min litteraturlista är bortom dödligas förståelse. Enorma mängder av Vergilius, Boccaccio, Shakespeare, Swift, Petrarca och Cervantes!

 

I mitt och Bernas rum har jag byggt en tre meter bred säng.

 

Igår FICK jag en TV som kommer att assistera som hemlig, egen biograf.

 

Jag har pengar.

 

En Sapfo-rad förföljer mig snällt: "Jag förväntar mig inte att vidröra himlen"

 

Mamma, Nevzat och jag genomgår brutala skrattattacker minst en gång per dag.

 

Jag lyssnar på musik som poesi.

 

Felicia, Hanna och jag ska spendera nyår hos Antonia i Budapest.

 

Jag har två jobb som jag tycker om.

 

Mina vänner är de mest fantastiska människorna jag vet.

 

 

Harmonisk kommer jag nog aldrig att bli, men tro mig när jag säger att mina yttre omständigheter aldrig varit så bra som nu.