L
Och vilken fantastiskt ynklig känsla det är att finna sig på havets botten. Dit solen inte når ned. Hur bräcklig kan en människa vara? Hur mycket krävs det för att gå sönder?
Det känns som att det som gör ont känns som mest efter en lång frånvaro. Men är det inte misslyckandet ändå, som kommer Åt mer än något. När det egna jaget yr som damm. Och i frånvaro av saker kvar att tro på lägger sig dammet som en vit hinna där djuren en gång sov, i det blå. Och jag klarar knappt av att skriva, för jag förtjänar det inte.
Tidigare idag: Jag är fylld till brädden av självförakt. Kyrktornet dånar, stiger ned mot mig.
Sådana mörka dalar, djupa nog för att dränka oss alla i den kalla jorden, är att vandra i dessa dagar. Glöm oktoberlöven, de har smulats sönder och bildar sakta en brun gyttja. Glöm de lätta molnen som nu tyngs av kvalfyllda droppar.
Jag inser på något sätt att detta är allt jag har. Ett påhittat system av ljud, munnar som formar löst tyckande. Bokstäver som fragment som mening. Är det allt? Är det allt att lita på? Kanske är det det enda som ingen kan ta ifrån mig.
Kommentarer
Trackback
