Burcu

Det var först när mitt huvud slog i taket jag undrade om det verkligen kunde fortsätta. Att det jag kommer beskriva inte går att se, är ingen anledning till att tvivla på det. Det fungerar så att varje människa du ser, står på en matta. En matta, som i ögonblicket precis innan man fötts ligger platt mot marken, men som så fort man helt lämnat sin mammas kropp lyfter några millimeter över golvet och håller sig svävande i luften. För varje till steg man tar mot oberoende och självständighet stiger den sedan. Den stiger när man lär sig äta själv. Har man en gång lärt sig gå förblir mattan minst så hög att man måste klättra upp på den ifall man skulle trilla ned. Den lyfter högt när man kan välja att hålla sina tårar tillbaka fast man inte vill. Man kan känna det i sömnen varje natt. Hur mattan faller eller stiger, alltefter hur dagen sett ut.

Min matta betedde sig som en raket, så fort kastade jag av mig allt beroende.Vad jag brukade göra vid den här tiden var att fika. Medan jag drack mitt te, som inte behövde någon mjölk, lyssnade jag på hur de som var mina vänner spillde ut sina problem i luften mellan oss. Vi rotade i dem, sorterade dem och förskte se dem oberoende av vad vi egentligen tyckte. Som man lär sig i skolan kämpade vi oss bortom oss själva och såg hur konflikterna, sorgen, problemen tedde sig så små, betydelselösa och infekterade av allt det vi såg och inte såg.

Min matta steg och steg och snart hade jag ingenting mer att säga. Medan jag tittade på människor jag redan tittat på förut var allt jag såg hur deras pannor, ögon, kinder rörde sig i välkända mönster medan deras munnar uttryckte onödiga känslor, endast existerande med anledning av deras brist på någonting att göra. Jag såg dem alla, så insnärjda i obetydligheter och begränsningar, att jag började må illa.

Den natten mattan tagit mig så högt att mitt huvud plötsligt slog i taket, förstod jag att jag skulle bli tvungen att ta mig upp igenom det. Här under fanns ingenting att hämta. Det enda jag ville var att se allting så som det verkligen ser ut, oberoende av vem som tittar. Göra mig av med den bergänsning det innebär att vara människa och bära runt på åsikter. För att nå till oberoende, var det första jag behövde, att göra mig av med alla personer runt omkring. De som tog ifrån mig min tid och slösade den på meningslösa konflikter och känslor, utan betydelse för någon annan än dem själva.

Så jag lämnade dem bakom mig. Nu skulle jag bara göra sådant jag aldrig gjort förut. Varje dag satte jag mig på tunnelbanan, lämnade den vid en ny station, och såg på sådant som jag aldrig sett på förut. Jag gick varje dag till biblioteket och läste något jag aldrig läst förut. Men varje dag var det också något som hindrade min matta från att skjuta i höjden. Människor såg mig, pratade med mig, tyckte någonting om mig, om böckerna, de tyckte tyckte tyckte om allt. De påverkade mig. Så länge människorna kunde se mig, skulle de fortsätta förstöra. Så jag förstod att jag var tvungen att göra mig av med min kropp.

Så jag slutade att äta. Jag slutade dricka vatten och jag slutade röka cigaretter. Jag såg hur jag långsamt började förändras. När jag gick förbi speglar såg jag först att mitt hår blivit blekare. Sedan min hud. Jag började varje dag med att sträcka upp händerna framför mina ögon för att kontrollera om de fortfarande gick att se. Och så kom den dagen då jag vaknade och fann att de var utom synhåll. Jag reste mig upp från marken där jag sovit (jag hade för längesedan gjort mig av med beroendet av ett hem) och undrade hur en kropp som var fri från nästan allt och inte ens syntes, kunde kännas så tung.

Nu började saker hända mig. Saker jag inte räknat med. Jag var tvungen att sluta sova. Inte för att jag trodde att det skulle hjälpa mig. Nej, utan för att jag i sömnen nu kände hur min matta låg så tätt intill taket att det pressades allt hårdare mot min näsa och mun, och jag var tvungen att väcka mig själv för att inte kvävas. Men det betydde ingenting utom att jag nu måste vara nära att ta mig ut.

Jag hade nu undersökt alla platser där tunnelbanan tyckte det var värt att stanna. Så jag bestämde mig för att stanna vid bara en av dem, T-centralen. Jag skulle stanna där tills jag hämtat all information jag kunde få, från böckerna i Kulturhusets bibliotek. Först sedan skulle jag ta mig vidare, åka långt långt bort.

Men det började bli svårt. Var jag än ställt eller satt mig med mina böcker kom människor och störde. Så insnärjda och förblindade av sig själva och saker de trodde de brydde sig om att de vägrade inse att jag fanns och existerade, bara för att de inte kunde se mig. De satte sig på mig när jag placerat mig i fåtöljerna i Kulturhusets entré. De slängde sina väskor över mig när jag satt mig på tomma stolar där teaterföreställningar pågick. De sprang in i mig när jag ställt mig mot en vägg. De var överallt och jag kunde inte gömma mig ens nu när jag inte gick att se.

Så jag ställde mig en dag vid staketet på vägen ovanför Sergels Torg, och såg ned på det medan jag funderade på hur jag skulle få vara ifred. Ofta kom stora flockar av människor ut från tunnelbanans uppgång och skyndade tvärsöver torget. Efter ett tag började jag urskilja ett mönster i hur de rörde sig över marken. På vissa ställen delade sig massan av människor som på en signal, och lämnade stora hål av svart och vitt. I mitten av dessa stod ensamma människor. Det var alltid människor med vissa saker gemensamt. Människor som, precis som jag, var fria från ett hem. Fast de flesta inte fria att bestämma över sig själva, utan injecerandes konstgjorda viljor. Jag såg chansen som låg framför mig. Jag valde ut personen med det största hålet omkring sig, och utan att det syntes, fyllde jag upp lite av dess plats. Om jag stannade nära personen, skulle ingen annan komma för nära mig.

Så jag stannade i personens tomrum i en månad. Personen hette Leo. Nu behövde jag inte längre flytta mig undan människorna. Tomrummet följde med honom överallt och det gjorde även jag. Så jag lärde mig hans rutiner, jag lärde mig känna igen hans röst. Men efter tre dagar hörde jag den inte bara, jag hade börjat lyssna på den. Efter sju dagar började jag bli irriterad när han visade sin svaghet. Efter elva dagar började jag putta till honom när jag tyckte att han var på väg i fel riktning, in i något dumt. På den sjuttonde dagen blev han sårad av någon, och jag blev arg. Men inte förrän den tjugofjärde dagen insåg jag det uppenbara - jag hade låtit mig själv bli beroende av någon. Jag stod rakt upp och ned i fem dagar och kände hur jag bara föll. På den trettionde dagen somnade jag. Jag drömde att jag stod upp på en matta, svävande en centimeter över golvet, och dansade.