Burcu

Det hade hunnit bli mörkt och trots att jag felberäknat min ankomst stod han där tålamodigt och väntade. Han såg disträ ut. Såhär i efterhand undrar jag om det berodde på det faktum att han lurar människor på pengar i cancersjukas namn eller om han bara var trött.

Vi promenerade i tystnad. Bort från ljusen och de passerande tunnelbanorna. Ett grått industriområde som hade börjat gömma sig bland mörket som föll bredde ut sig framför oss. Vi lämnade de förlegade industridealen bakom oss och nådde ett höghus. Inga skyltar eller namn fanns att tillhandahålla.
Min pappa hade spontant ringt mig kvällen innan och meddelat att en tjänst öppnat upp på hans jobb. Dataregistrerare.

Vi åkte upp med hissen och ringde på dörren som uppenbarade sig strax bredvid hissdörren. En man med billig vit skjorta och gula, trasiga tänder öppnade med ett leende. "Ahhh, Cemils dotter!" Han lovprisade min goda stil innan han förde in mig i en stilla korridor. Lokalerna andades ensamhet och skrivborden var tomma. "De andra kommer vid klockan fem" meddelade han innan han räckte mig en kopp automatkaffe. Efter en kort intervju i ett tomt konferensrum och slagord som "Du har stilen!" och "Jag är säker på att du kommer att göra ett bra jobb" skakar jag hans något svullna ringprydda hand och vi beger oss in på hans kontor. Vägg i vägg sitter min pappa och ringer till människor över hela Sverige.

Mannen placerar mig framför en  bärbar dator där han började redogöra för vad arbetet går ut på. En mall för tresiffrigt belopp. En mall för fyrsiffrigt belopp. I andra rummet hör jag min pappa på bruten svenska "Hej, jag ringer från Cancerhjälpfonden.. Va? 90-konto.. Cancerhjälpfonden!" Mannen blev nervös men lät mig tillslut försöka. Buntvis med namn och siffror. Vimmerby, Älmhult, Västerhaninge... 250, 365, 500...

Du har registrerat 55 stycken på en timme. Du är anställd. 

"Hej Tore.. Hur är läget? Jo, solen skiner, haha! Har du råd att stödja Cancerhjälpfonden vad gäller de cancersjuka? Det är 35 000 per år vet du och många under 4 år.. Ja vad sägs om en 1000 kronor som engångsinsats? Man ska inte vara snål... Om vi halverar det till 500 då? Vi ska ta hand om de cancersjuka.. Slätthultsvägen sa du.. och 345 10 postnummer. Tack Tore, du har ett stort hjärta. God kväll!"

"Jo, jag kan komma tre dagar i veckan" sa jag med bestämd röst. Jag gav honom mitt telefonnummer och vi kom överens om att han skulle räkna hur många som skulle registreras och hur många timmar som krävdes för att jag skulle hinna jobba ikapp. Jag sa adjö till min pappa som satt i det tomma rummet med en stol och telefon och en lista med namn och nummer, tryckte dit hissen och väntade.

"Söyle adama orda calismak istemiyorum. Beni aramasin. Tamami?" 
Telefonen ringer.

"Du vet, du respekterar inte din pappa när du gör så där. Den där goda stilen jag pratade om, jo, den försvann på en sekund. Man gör inte så, nu när jag tagit mig tiden och visat dig och det gick ju så bra. Det är den där dåliga stilen jag inte vill ha. Din pappa och jag har arbetat i många år och det är inte rättvist mot honom..."

"Jo, jag förstår men jag tror inte riktigt att det är någonting för mig det där. Tack för att du tog dig din tid. Adjö."

Det regnar ute. Och ibland undrar jag ifall människor verkligen vet. Skäms.