Burcu

Jag sitter i köket för omväxlings skull.

 

Jag river upp min tunga, tangentbordet envisas med mig idag.

 

Jag sitter inte i det dova, rosa sken som min sovrumslampa ger. Jag har lämnat skenet bakom mig, för nu.

 

Jag är oförmögen att koncentrera mig ikväll. Hamlet, en omöjlighet.

 

Och ju mer tiden går, i detta tillstånd som för mig är nytt, desto säkrare blir jag på min sak. Saker och ting faller sig naturligt, mitt öde desto mer bestämt. Så vad betyder det.

 

Ingenting egentligen, det är trots allt inte första gången jag känner att det eller det är i mina händer. En ovisshet, och så dras mattan under ens fötter. Men kanske ändå att känna sig nöjd för en stund, känna att man är anspråkslös. Helt enkelt; jag finns! Och det är lyckligt.

 

Där man kan känna sig tillfreds, där tillvaron är ett moln som stillsamt passerar ett stockholmskt hustak täckt av oktoberlövens skiftande strålar.