Burcu

Jag inser snart att det mesta som skrivs ned här har ett antal stavfel. Jaha. Jag har aldrig varit perfektionist i det avseendet.

I övrigt:
åh, de första höstdagarna.

Ytterligare övrigt:
På många sätt har jag börjat känna mig mer innesluten i mig själv. Inte riktigt i den benämningen, utan snarare att jag inte längre flyter ut ur de linjer som avgränsar min kropp. Det är inte lika ofta jag svämmar över. Det är inte lika ofta jag faller i andras händer, låter dem krama ur mitt hjärta och lämna det likt ett våt disktrasa på bänken.
Jag har varit så rädd för att känna för mycket, fast jag trodde att jag var rädd för att vara likgiltig. Jag ville nog känna, men det var bortom mig själv. Alla dessa paradoxala beteendemönster resulterade i en slags förnekelse. En förnekelse som gjorde mig hårdhudad men ack så ömtålig, rädd för människor.
Men jag flyter allt mer sällan ut, ur mina linjer. Jag är samlad. Mitt inre är medvetandegjort. De yttre faktorerna är blott omständigheter, men man måste kunna bära med sig själv. Att inte dö vid någons fötter, självmant kasta sig för stupet istället för att bli nedsparkad.
Jag förstår att styrka inte innebär att stå med svärdet. Ödmjukheten är allt vi har. Även om svärdet ibland kommer väl till hands. Jag har släppt taget om kontrollen. Jag förstår att mitt ansvar är obefintligt.
Plötsligt känner jag så himla mycket. Jag gråter, för jag menar det. Kärleken, den är där. Jag är rädd. Jag kan inte sova. Jag älskar. Jag förstår, inte.
Jag förstår att jag måste släppa taget om mig själv, för att kunna existera utan idén om rättfärdigande.
Linjerna säger åt mig hur mycket jag kan vara. Jag ser att linjerna finns i mitt huvud, om jag ber dem sträcka sig längre är de anat kan de göra det. Men det är den plötsliga skräcken, den mytologiska fasan, som får mig att svämma över. Linjen bryts, vi har ingen kontakt.
Allt bara är. Jag bara är. Och jag kan bara vara, den jag är.