Burcu

Åter till det eviga. Ibland är evigheten inte så mycket längre än en natt.

 

01:56

Solen faller ovanifrån och bildar mönster, skuggor som inte jagar utan stryker

sig

mot hela ens person

Träden blir plötsligt grönare

Havet lever för en stund

Och solkatter dansar

på väggen,

bredvid

en reflektion av mitt fönster

Men
mörkret faller,

jag står kvar.

 

Scenen förändras. Solkatterna har sakta dansat iväg. Fönstret är igenbommat. Natten lägger sig som ett lock över denna stad, denna en gång grönskande stad. Liksom ljuset lägger sig mörkret, men tränger in, mellan blad där ljuset en gång smög sig in. Nattens mörker är inget annat än ett svart hål, en avgrund.

 

Natten omfamnar inte, den spottar ut.

 

21 aug 01:53

Jag är rädd för att skriva.

Är det en ursäkt?

Jag väntar på något.

Är det en ursäkt?

Jag säger: du kan skriva som du önskar.
Det finns inget rätt sätt.

Jag tror: inte.

 

01:57

Nu är klockan två, då måste jag gå.

 

17 augusti 01:55

Sömnlösa nätter och instinktiva tankar om litteratur. Hetsätande av frukt och cigarett. Många författare tycks kämpa mot det enda som tycks förvrida och förtrycka oss människor. Samvetet. Att inte tycka för mycket om sig själv (om mänskligheten, jo, visst) och minst av allt för gott om sig själv. Framgången ligger i den självdistans som följer med intellektualism. Men! För att bli framgångsrik, krävs en tro eller snarare en starkt växande tillit till det egna ordet. Motsättningen i detta gör sig påmind varstans.

 

Gombrowicz går bakvägen. Han tar död på egenfientligheten genom ett enkelt dödligt grepp - självgodhet och en fullkomligt överdriven hybris. Må vi alla vila i frid i hans stora gap. Till resten; lycka till.

 

00:42

Jag vill tro att jag är en enkel människa.

 

20 dagar sedan 17 augusti 00:39

Att kunna skriva inifrån och utifrån sinnesstämning och därefter använda orden - barnsligt, naivt, ödesmättat, högtidligt, djupt, uttråkad, lättsamt, moget eller sinnesförvirrat. Det är författarkonst.