Urtiden
Från en höjd bland turkiska sockerbitshus. Bland sandkorn och ett medelhav. Där hettan väcker galenskap till liv.
Om att behöva ett inre rum
Jag ska försöka förklara vad jag menar med behöver. Kanske hinner jag förklara "ett eget rum" eller "ett inre rum".
När flera dagar passerat och den totala mängden tid spenderad ensam uppgår till siffran noll. Då. Missförstå mig rätt, jag älskar människor, men endast i små, små doser. Kanske kan jag förklara "behöver" och "ett eget rum" i en enda mening. Somliga människors verksamhet är riktad utåt, min är riktad inåt. Mina tankar och mitt känsloliv måste arbeta i tystnad, vilket annars resulterar i obalans och förintelse av allt vad harmoni innefattar. Detta "skalv", låt oss kalla det, är en automatisk kroppsfunktion, lika naturlig som att känna järnsmak i munnen vid hunger eller en ett hugg av skräck vid tanken på möte med ett rovdjur. Därför kan jag säga, att jag behöver många egna stunder med mitt inre, på det sätt som jag behöver fylla min mage, eller i tanken springa snabbt därifrån.
Eftersom att jag vet att jag behöver tid med mitt inre, så vet jag också att jag faktiskt behöver det. Det vill säga, jag behöver det egna rummet, för den tiden jag spenderar där är den mest värdefulla. Mer betydelsefull än alla fysiska platser. Jag förringar inte platserna, för de återkommer ju och skulle inte finna sitt värde om de inte bearbetades i det egna rummet. De skulle försvinna långt bakom tiden.
Helt plötsligt är jag "den konstaterade typen". Jag menar, skulle någon invända mot ovanstående? Behöver inte alla "det egna rummet"? Min erfarenhet säger annat. Somliga ägnar inte ens en sekund åt att vistas i det egna rummet. Vilket också leder mig till frågan, har alla ett eget rum? Eller ser de olika ut? Används i andra ändamål? Då är det ju trots allt ett annat rum... För trots allt så talar jag om ett särskilt typ av inre rum där själen och tankarna får utrymme. Där alla sinnesintryck omvandlas till någonting begripligt, och meningsfullt.
Men det är kanske en annan diskussion... Nu kan man nog säga att jag spenderat tillräckligt med tid i detta rum för denna lilla stund. För nu börjar jag bli riktigt hungrig, och ni vet vad jag tycker om det.
Bodrum, Turkiye
4 juli
Jag ska försöka förklara vad jag menar med behöver. Kanske hinner jag förklara "ett eget rum" eller "ett inre rum".
När flera dagar passerat och den totala mängden tid spenderad ensam uppgår till siffran noll. Då. Missförstå mig rätt, jag älskar människor, men endast i små, små doser. Kanske kan jag förklara "behöver" och "ett eget rum" i en enda mening. Somliga människors verksamhet är riktad utåt, min är riktad inåt. Mina tankar och mitt känsloliv måste arbeta i tystnad, vilket annars resulterar i obalans och förintelse av allt vad harmoni innefattar. Detta "skalv", låt oss kalla det, är en automatisk kroppsfunktion, lika naturlig som att känna järnsmak i munnen vid hunger eller en ett hugg av skräck vid tanken på möte med ett rovdjur. Därför kan jag säga, att jag behöver många egna stunder med mitt inre, på det sätt som jag behöver fylla min mage, eller i tanken springa snabbt därifrån.
Eftersom att jag vet att jag behöver tid med mitt inre, så vet jag också att jag faktiskt behöver det. Det vill säga, jag behöver det egna rummet, för den tiden jag spenderar där är den mest värdefulla. Mer betydelsefull än alla fysiska platser. Jag förringar inte platserna, för de återkommer ju och skulle inte finna sitt värde om de inte bearbetades i det egna rummet. De skulle försvinna långt bakom tiden.
Helt plötsligt är jag "den konstaterade typen". Jag menar, skulle någon invända mot ovanstående? Behöver inte alla "det egna rummet"? Min erfarenhet säger annat. Somliga ägnar inte ens en sekund åt att vistas i det egna rummet. Vilket också leder mig till frågan, har alla ett eget rum? Eller ser de olika ut? Används i andra ändamål? Då är det ju trots allt ett annat rum... För trots allt så talar jag om ett särskilt typ av inre rum där själen och tankarna får utrymme. Där alla sinnesintryck omvandlas till någonting begripligt, och meningsfullt.
Men det är kanske en annan diskussion... Nu kan man nog säga att jag spenderat tillräckligt med tid i detta rum för denna lilla stund. För nu börjar jag bli riktigt hungrig, och ni vet vad jag tycker om det.
Bodrum, Turkiye
4 juli
Kommentarer
Trackback
