Ehm
Lite Strindberg
"Men av någon anledning, som jag ej kan upptäcka, erbjuder bädden mig i dag icke den önskade vilan. Oroad stiger jag upp och tager min guitarr för att söka ut mina nervers ackord. Det är en vana jag har att på detta sätt stämma min själ och instrumentet efter varandra, och när jag känner mig nedtryckt, höjer jag min själ ton för ton, i det jag vrider på guitarrskruvarna.
I dag äro mina nerver stämda i D-moll; ett dåligt tecken, jag är sorgsen, bedrövad intill döden, dyster som en sorgmarsch. Efter några ansträngningar lyckas jag höja mig till F-dur och jag känner mig som en ny man, krigisk, full av triumf och jubel."
Lite jag
Idag var en rätt så hemsk och rätt så fantastisk dag. Första hälften hemsk, andra hälften fantastisk. Dagen inleddes med hemsk föreläsning där ensam-men-stark-feminist-jag försökte förklara för resten av gruppen varför "Lolita" är obehaglig och inte särskilt problematiserande (eller kanske Nabokov av sitt producerade verk). Det gick inte så bra och jag blev bara jättearg och åt deprimerad lunch och kaffe i skogen. Satte mig sedan i biblioteket och skulle läsa men skrev arga dikter och hetsig skrift om Gudrun.
Brytpunkt.
Andra föreläsningen. Hej Axel. Hej dyrkare av Rainer Maria Rilke. Hej pianist. Hej Chopin. Hej livskamrat. Okej, inte det sista, men Ax, vad bra du var idag och visst handlade den sista sonetten om Rilkes svarta hål till skrivkramp? Orfeus... en gud. Men inte Rilke!
Sedan att komma hem och hitta örhängen (ugglor) som arriverat.
Brytpunkt.
Frustrationen växer återigen när jag ser att sista anmälan till universitet är i oktober. Nästa månad. SNÄLLA NÅGON, jag har ju precis börjat???!! *får en hjärtattack* Tanken är iallafall att jag ska läsa tyska och sedan flytta. Tanken på detta förvärrade de tidigare skakningarna och frambringade både illamående och magknip. Evigt surfande på obegripliga tyska hemsidor. Ack.
Lite mer Strindberg
"Men av någon anledning, som jag ej kan upptäcka, erbjuder bädden mig i dag icke den önskade vilan. Oroad stiger jag upp och tager min guitarr för att söka ut mina nervers ackord. Det är en vana jag har att på detta sätt stämma min själ och instrumentet efter varandra, och när jag känner mig nedtryckt, höjer jag min själ ton för ton, i det jag vrider på guitarrskruvarna.
I dag äro mina nerver stämda i D-moll; ett dåligt tecken, jag är sorgsen, bedrövad intill döden, dyster som en sorgmarsch. Efter några ansträngningar lyckas jag höja mig till F-dur och jag känner mig som en ny man, krigisk, full av triumf och jubel."
Lite jag
Idag var en rätt så hemsk och rätt så fantastisk dag. Första hälften hemsk, andra hälften fantastisk. Dagen inleddes med hemsk föreläsning där ensam-men-stark-feminist-jag försökte förklara för resten av gruppen varför "Lolita" är obehaglig och inte särskilt problematiserande (eller kanske Nabokov av sitt producerade verk). Det gick inte så bra och jag blev bara jättearg och åt deprimerad lunch och kaffe i skogen. Satte mig sedan i biblioteket och skulle läsa men skrev arga dikter och hetsig skrift om Gudrun.
Brytpunkt.
Andra föreläsningen. Hej Axel. Hej dyrkare av Rainer Maria Rilke. Hej pianist. Hej Chopin. Hej livskamrat. Okej, inte det sista, men Ax, vad bra du var idag och visst handlade den sista sonetten om Rilkes svarta hål till skrivkramp? Orfeus... en gud. Men inte Rilke!
Sedan att komma hem och hitta örhängen (ugglor) som arriverat.
Brytpunkt.
Frustrationen växer återigen när jag ser att sista anmälan till universitet är i oktober. Nästa månad. SNÄLLA NÅGON, jag har ju precis börjat???!! *får en hjärtattack* Tanken är iallafall att jag ska läsa tyska och sedan flytta. Tanken på detta förvärrade de tidigare skakningarna och frambringade både illamående och magknip. Evigt surfande på obegripliga tyska hemsidor. Ack.
Lite mer Strindberg
fast inte här
Hej
Kommentarer
Trackback
