Burcu

Jag träffade en gammal vän. Det var mycket fint, och vi samtalade mycket om litteratur och faktiskt mest om skrivandet. Det var behagligt, utan att samtalet blev fyllt av överväldigande pretationer, utan istället små små ihoptrasslade rädslor som vi tillsammans försökte nysta upp. Fullkomligt i samförstånd och förståelse. Mycket fint.

 

Jag skulle förklara varför jag bryr mig om dessa böcker, dessa ändlösa rader av tecken. Jag kan än inte formulera mig, mitt eget uttryck är än dunkelt. Jag vänder mig därför till just dessa böcker, och kanske ligger svaret också däri, att det finns något i litteraturen som man söker (om man en gång funnit det). Schlegel skrev, men även många andra har skrivit, i mer eller mindre liknande ord:

 

"Att jag betrakar konsten som mänsklighetens kärna..."

 

men framförallt:

 

"Alla högsta sanningar av varje slag är heltigenom triviala, och just därför är ingenting nödvändigare än att alltid uttrycka dem på ett nytt sätt, om möjligt alltmera paradoxalt, så att det inte glöms bort att de ännu finns och att de egentligen aldrig kan utsägas helt och hållet."

Att i olika uttryck ständigt, på nya sätt, få uppleva och påminnas om våra egna sanningar.