Om trygghet
Min vackra, vackra vän Greta.
Jag talade med henne, och så fin hon var! Alltjämt... ledsen. Det är svårt, att se en sådan begåvad människa tycka så lite om sig själv, men det är ju de facto vardag, och det tycks vara så att det är de mest begåvade, ömsom mest tankfulla, som överrumplas av dessa "besvärliga kunskaper". Man tänker; därför finns man. Men samtidigt! Man tänker; man kastas omkull av de nyfunna vetskaperna. En människa som inte ifrågasätter sig själv, eller sin omgivning, kan nog säkert vandra genom isande vindar och mörka gångar. Den som inga spöken ser, kan inte heller skrämmas av dem! Således handlar det slutligen bara om en enda sak, människans förmåga att förnimma. Vad kan vi se? Vad kan vi uppleva? Då menar jag med både sinnen och själ. Det är väl också det som den existentiella människan tampas med, att kommer underfund med dessa frågor som också lett fram till hennes situation, varför det är just vissa människor som är benägna att ställa dessa frågor, medan andra inte ägnar det hela en enda tanke. Som jag har tänkt, och sa till min vän, var detta:
De problem, känslorubbningar och ögonblick av förtvivlan som denna "besvärliga kunskap", eller åtminstone sökandet efter den frambringar, är alltjämt förstadiet till den människa som man strävar efter att bli. Dessa frågor plågar en, ja, och man kan förbanna sig över att man ständigt ställer sig inför dessa. Vart kommer de ifrån egentligen? Men man får ändå tillstå att när man väl funnit sitt svar, eller nöjt sig med att det inte finns ett svar, så väntar där en slags stillhet, en ro, en bättre självkännedom än vad som först verkade sannolikt. Att i detta kaos av myllrande röster och dundrande eko, lämnas människan med ett stort ansvar, inte bara för sig själv, men också för sina egna, de andra människor hon lever med.
Jag talade med henne, och så fin hon var! Alltjämt... ledsen. Det är svårt, att se en sådan begåvad människa tycka så lite om sig själv, men det är ju de facto vardag, och det tycks vara så att det är de mest begåvade, ömsom mest tankfulla, som överrumplas av dessa "besvärliga kunskaper". Man tänker; därför finns man. Men samtidigt! Man tänker; man kastas omkull av de nyfunna vetskaperna. En människa som inte ifrågasätter sig själv, eller sin omgivning, kan nog säkert vandra genom isande vindar och mörka gångar. Den som inga spöken ser, kan inte heller skrämmas av dem! Således handlar det slutligen bara om en enda sak, människans förmåga att förnimma. Vad kan vi se? Vad kan vi uppleva? Då menar jag med både sinnen och själ. Det är väl också det som den existentiella människan tampas med, att kommer underfund med dessa frågor som också lett fram till hennes situation, varför det är just vissa människor som är benägna att ställa dessa frågor, medan andra inte ägnar det hela en enda tanke. Som jag har tänkt, och sa till min vän, var detta:
De problem, känslorubbningar och ögonblick av förtvivlan som denna "besvärliga kunskap", eller åtminstone sökandet efter den frambringar, är alltjämt förstadiet till den människa som man strävar efter att bli. Dessa frågor plågar en, ja, och man kan förbanna sig över att man ständigt ställer sig inför dessa. Vart kommer de ifrån egentligen? Men man får ändå tillstå att när man väl funnit sitt svar, eller nöjt sig med att det inte finns ett svar, så väntar där en slags stillhet, en ro, en bättre självkännedom än vad som först verkade sannolikt. Att i detta kaos av myllrande röster och dundrande eko, lämnas människan med ett stort ansvar, inte bara för sig själv, men också för sina egna, de andra människor hon lever med.
Kommentarer
Trackback
