O
Skulle jag få låna
Änglarnas tättandade kammar
Orfeus skönsjungande mun
Afrodites vågor,
som alltjämt
formar hennes hår
Tanken på det gudomliga
är mänsklighetens
verkliga tår
En trött suck döpt evigheten
Där vi kan vila
våra trötta ben
Då vi förstår
Att allt är förstörbart
Ingenting som är vi
är evigt
I slutändan träffar vi alltid
på oss själva
Den törstande vid vattendragets stillhet
Den fåfänge vid spegelns blanka yta
Och i vredesmod krossas spegeln
Bäcken torkas ut
Sa inte någon att mänskligheten förgör sig själv?
Skrattar inte djuren
då de ser hur vi fåfängt jäktar omkring?
Vad tjänar det egentligen till
Skulle jag få låna
Ditt huvud ett slag
Jämna alla sandslott med marken
Sudda ut alla
drömmar om morgondagen
Vad skulle då finnas kvar
Ett hålrum?
Ett eko av förgågna dagar?
Ett vanvettigt djur?
Vi kan längta
men människor förblir vi
Inga djur
Inga gudar
Vi får nöja oss med otillräckligheten
Odödligheten
Det när som helst ändliga,
fullkomligt ovärderliga.
Kommentarer
Trackback
