Det är så enkelt att inte leva.
Jag vet inte alltså... Ett ögonblick senare är det bortom min uppfattning. Luggen faller i ögonen.
Jag skulle vilja skriva om att stirra ut i luften. Om att kunna tänka, men inte tala. Jag har en sån vilja, att fånga allt. Att allt ska inneslutas av min tanke, att små lösa fragment ska bilda en helhet. Det kan vara det. Det är nog det, som hindrar mig från att för en gång beskriva det som inte kan beskrivas. Jag känner det ju själv, hur långt bort det är.
Om inte så är det en tröst. För det är så enkelt att inte leva. Det är så enkelt att tänka, tänka, tänka och tänka. Tänka. Allt blir ett föremål för tänkandet.
Jag vill ha allt, eller ingenting.
Jag skulle vilja skriva om att stirra ut i luften. Om att kunna tänka, men inte tala. Jag har en sån vilja, att fånga allt. Att allt ska inneslutas av min tanke, att små lösa fragment ska bilda en helhet. Det kan vara det. Det är nog det, som hindrar mig från att för en gång beskriva det som inte kan beskrivas. Jag känner det ju själv, hur långt bort det är.
Om inte så är det en tröst. För det är så enkelt att inte leva. Det är så enkelt att tänka, tänka, tänka och tänka. Tänka. Allt blir ett föremål för tänkandet.
Jag vill ha allt, eller ingenting.
Kommentarer
Trackback
