Burcu

Jag hatar att vakna upp, likt alla andra dagar med en känsla av att jag drömt någonting viktigt. Madrassen strök nästan mot golvet och likt alla andra dagar kunde jag inte minnas.

Sekunden då man vaknar. Sekunden då allt du skapat, förstört, byggt upp och rivit ner kvittar. Då allt du kommer att få höra, säga, tro på och förkasta betyder lika lite som du försöker att inbilla dig.
Jag hatar att vakna upp.

Jag kommer såsmåningom upp på fötter. Är det normalt att man legat ned så länge att ens fotsulor domnar bort? Att de smärtar när man går?

Jag skulle vilja minnas hur det var att födas. Ifall fotsulorna gjorde ont då med.

Jag har vaknat upp i samma säng i sjutton år. Jag minns inte min pappa, jag minns inte min favoritleksak, jag minns inte mig själv. Jag minns knappt vad som hände förra veckan.

Jag hatar att vakna upp, att vara så mycket av mig själv koncentrerat i en enda sekund. Att kännas vid mitt sviktande minne och sedan fortsätta dagen, konstant några ögonblick efter.

Jag hatar alla andra sekunder efter sekunden. Då den koncentrerade sekunden får utlopp för konstgjorda minnen, som kompensation för allt den glömt.

I min värld är jag bara en sekund.

Jag hatar att vakna upp.