Burcu

jag har haft en del bloggar i mitt liv. en del finns kvar...

..jag läste just ur dessa samlingar av inre tankar och berättelser.

jag kan känna att jag vågar berätta mer nu. jag behöver inte gömma mig i hemmet, eller bakom ord.

jag har alltid tänkt att det som sker, det kommer att bryta ned mig i små bitar. små små oreparerbara bitar. men jag känner mig samlad, hur är det möjligt?

och det känns på något sätt som att det finns mer som tröstar än gör ont. tröst är så sorgligt, det är ju onekligen kopplat till en mycket dålig känsla. men jag är glad, att jag kunde vara ledsen då. och att jag kan vara ledsen nu. men på ett annat sätt, jag vill ha det andra också. det goda.