Ca 100 timmar senare
Jag är mycket sjuk. Och det grämer mig, verkligen. Jag är inte i tillstånd att göra något, förutom att sova, vakna, vila, sova och förhoppningsvis vakna. Vad är det för ett liv! Men jag tröstar mig... Som vanligt med tankar och ord som formas på papper och i luften.
När sjukdomen stundom låter sig överröstas, bildas andetag av klarhet och intressanta tankar kan i ögonblicket få ta plats. Tankar som i vardagens tumult inte lyckas ta sig i uttryck. Idag kom jag att tänka på att jag kan ha ytterst svårt att presentera mig - förklara mig - för andra människor. Jag kom att tänka på att jag nog inte lever beroende på vad som händer, utan beroende på vad som finns. Vad jag ser, hör, letar efter. I min egna värld kan jag skapa och formulera mina intressen som jag vill, väl distansierad från verkligheten. Det som händer i världen, vad som blir allmängiltiga intressen undkommer mig oftast. För mig är detta mycket sorglöst. Sorglöst ja, men alltjämt svårt att förklara för andra varför man inte är si eller så. Eller hur man inte kan veta det eller det. I slutändan så är detta dock ingen klagan, utan mer en vädjan efter lite förståelse i vardagen.
Min mage ropar på mat. Så jag hinner inte direkt formulera mig vidare.....
.... Hejdå!
(En stilig och smilig smitning)
