Burcu

Jag har insett att det är bra att sätta ord på saker och ting. Det finns tydligen skolor i Sollentuna där eleverna får lära sig skriva och stava på iPads. Det kändes farligt på många sätt, att till exempel inte kunna skriva i en hemlig bok eller små lappar på lektionerna.

Om jag inte kunde skriva skulle jag till exempel aldrig ha kommit på det att skriva är att lämna avtryck i tiden, på ett papper, som fysiskt existerar. Då hade inte min snirkliga handstil fyllt flera sidor med frågor till ingen särskild egentligen, formuleringar om det och det eller rena klagorop ut i rymden.

Många skriver kanske till andra, jag vet inte så mycket om det. Jag skriver till mig själv (inte för att jag blir klok av det, men ändå). Jag försöker reda ut det ena och det andra... övertyga mig själv. Jag älskar ord. Det finns ingenting som ord.

Jag kan bli ledsen över mycket, men vetskapen om att kunna sätta mig i ett hörn och skriva två rader skänker tröst i vad som. Så snälla låt barnen lära sig skriva.

I övrigt så tycker jag att jag är stressad just nu. Jag märker det för jag biter mig i läppen och drar tungan mot tänderna, jag gör alltid det när jag är lite nervös.

Jag vill jömma mej.