Att se sig själv i spegeln är väl ingen konst? Men så blir man skrämd!
Det kliar och kliar. Och helt plötsligt raderas orden i makligt tempo, först en bokstav, sedan en stavelse och till slut en hel mening. Tiden sköter detta.
Hur kan det komma sig att man så lätt tappar fästet, först vacklar omkring... sedan - faller. Och alldeles oönskat når man en ny insikt, att styrkan var en kvarleva från en oansenlig dröm. Jag är en drömmare.
Kommentarer
Trackback
