Burcu

Jag kan berätta - mycket.

Jag vet inte riktigt vad.

Det är ofta använt. "Jag vet inte."

Och på så sätt kan man känna en odefinierbar känsla komma krypandes... Vad borde jag veta? Hur kan jag inte veta detta! Och så fortsätter det.

Det finns vitt på marken. Alldeles nyss upptäckte jag det vita. Och hur absurt kändes inte det. Det spelar egentligen ingen roll.

Samtliga ägodelar ligger iallafall på golvet. Var god och lyft er.

Jag pendlar mellan den eviga lyckan (något abstrakt) och helvetets avgrund. Det är svårt att säga vart jag trivs bäst. Är inte det ett problem? Säg så skall jag bestämma mig.

STOPP. Detta är för kringgående. Det är det reella jag ställer mig emot. Verklighetens vidriga utformning slår en i ansiktet utan vidare hänsyn. Somliga är inte skapta för denna värld. De fragila människorna utan världslig tillhörighet. Vad SKA de göra?

Det är så synd om människorna!