Burcu

"Hästen kliade sej i huvudet. Den beslöt att noggrant tänka igenom alla möjligheter som den nu hade. Den gick fram till bordet och efter att ha funderat länge skrev den:

1. Jag är en häst och jag har tappat mina glasögon.

Vad gör jag nu?

2. Jag skaffar naturligtvis nya.

För ett ögonblick tyckte hästen att det var en bra idé. Men sen kom den ihåg nånting och började åter skriva:

3. Men jag har inte tillräckligt med pengar för att kunna skaffa mej nya glasögon.

4. Och jag får pengar genom att läsa hästböcker.

5. Som jag nu inte kan läsa utan glasögon.

Hästen kände hur håren blev grå, så bekymrad var den. Den här dan har då inte börjat på något sätt lovande, tänkte den. Jag måste bara tänka genom alltsammans.

Det måste finnas något sätt. Och hästen skrev snabbt:

6. Jag kan sälja mej till en korvfabrik, men då kan jag inte använda pengarna som jag får för det.

7. Jag kan ta mej till ett ponyläger för flickor.

8. Jag går ut i världen för att söka min lycka.

9. Jag går ut i världen för att söka min lycka.

Hästen försökte läsa igenom sin lista, men märkte till sin fasa att den inte såg vad den skrivit. Den kom bara ihåg de två sista meningarna. Bra, tänkte hästen, båda råden verkar förnuftiga. Men vilket ska jag välja? Nummer åtta eller nummer nio? Hästen funderade. Och ju längre hästen funderade, desto klarare stod det för den att den borde följa råd nummer nio.

- Jag går ut i världen för att söka min lycka, sa den, det må vara mitt beslut.

Hästen greps av stor glädje. Allt föreföll nu lätt. Hästen gick fram till sin garderob och sökte fram sin mössa och sina stövlar. Den snöt sej länge, och näsan trumpetade som en trumpet. Hästen grävde fram sin magra portmonnä under madrassen, stack den i fickan och gav sej i väg med detsamma. Den ville inte se sej om. För den kände på något sätt på sej att om den såg sej om, såg den välkända stolen, de kära böckerna, två torra tallgrenar i en glasburk, häststatyn av sten, så skulle det bli för svårt att ta avsked.

Jag tänker inte mer på saken, tänkte hästen, jag måste bara ge mej av. Och hästen stängde sin dörr. Dörren dånade, hemmet försvann, och framför sej hade hästen plötsligt nånting helt annat: träd, hus, en väg, buskar. Nånstans längre bort hördes ljud av bilar och människor, men dit ville hästen inte ta sej. Den drog ner mössan djupare över ögonen, nös och började i stadig lunk bege sej mot skogen; den smala stigen försvann under de kåddoftande tallarna. På sin dörr hade hästen lämnat en lapp:

HÄST FÖR EVIGT PÅ RESA.

ELLER NÄSTAN: JAG HÄLSAR BARA PÅ NÅGON ANNANSTANS.

KANSKE ÅTERVÄNDER JAG. MAN VET ALDRIG.

Men inne i rummet väntade hästens glasögon arga på att husbond skulle komma tillbaka. De låg på en liten och mörk plats och frös förfärligt.

Vem skulle väl tycka om att hamna under en ostkupa i kylskåpet?"