Burcu

Seinfeld och appel pi

Jag vet inte alltså... Ett ögonblick senare är det bortom min uppfattning. Luggen faller i ögonen.

Jag skulle vilja skriva om att stirra ut i luften. Om att kunna tänka, men inte tala. Jag har en sån vilja, att fånga allt. Att allt ska inneslutas av min tanke, att små lösa fragment ska bilda en helhet. Det kan vara det. Det är nog det, som hindrar mig från att för en gång beskriva det som inte kan beskrivas. Jag känner det ju själv, hur långt bort det är.


Om inte så är det en tröst. För det är så enkelt att inte leva. Det är så enkelt att tänka, tänka, tänka och tänka. Tänka. Allt blir ett föremål för tänkandet.

Jag vill ha allt, eller ingenting.

Seinfeld and rhubarb pie

Jag känner att du tar detta på för litet och för stort allvar.

Mitt huvud kommer att sprängas snart, bokstavligen.

Jag orkar inte tänka! Jag har drömt så himla underliga saker de senaste flera veckorna. Vilket lett till inget mindre än förvirring och stark tomhetskänsla vid morgonens uppvaknande. Jag orkar inte minnas!

Vad vill mina demoner mig nu då?

Jag orkar inte skriva.

Erotikon är bland det vackraste jag vet. Detta mästerverk av Mauritz Stiller skapat i begynnelsen av svensk filmindustri, denna komedi i fem akter.

Jag bara skriver, skriver, skriver, skriver, skriver och skriver. Sedan: läser, läser, läser, läser och läser. Ingenting av vikt givetvis. Men så fort tillfället visar sig... Där! Bokryggar sträcks, hörn viks och meningar dansar i huvudet på en. Stigs överläpp formar ord som hänger sig kvar i luften.
Vilka kontraster. Och skillnad, på att läsa och att läsa.

Men hur skriver man?

I ett inspiratoriskt rus! Man skriver inte själv "man låter Gud göra det".

Idag: den kosmiska balansen är bruten. Löven dansar ovan marken.

Imorgon är jag helt ledig.

Jag ska läsa massor med filosofi och kanske köpa ett par skor.

Jag känner mig som en sådan "idag-gick-jag-och-köpte-en-apelsin-gud-vad-intressant"-blogg. Men i brist på annat, är det detta som bjuds.

Eller, en kompromiss. (Litet av varje)

Jag är en sådan där ond människa som gör hundöron i böcker, ett urval:

224
Kritik från djuren. - Jag är rädd att djuren betraktar människan som en varelse av deras egen sort, som på ett ytterst farligt sätt förlorat sitt sunda djuriska förstånd - som det vanvettiga djuret, det skrattande djuret, det gråtande djuret, det olycksaliga djuret.

232
Drömma. - Man drömmer inte alls eller man drömmer intressant. - Man måste lära sig att vara vaken enligt samma princip - inte alls eller intressant.

243
Ursprunget till "bra" och "dåligt". - En förbättring kan bara den uppfinna som har förmågan att känna att "det här är inte bra".

Men varför skriver du egentligen? - A: Jag hör inte till dem som tänker med pennan i högsta hugg; och än mindre till dem som rentav ger sina lidelser fria tyglar så snart de satt sig till rätta i skrivstolen, öppnat bläckhornet och börjat stirra på pappret. Allt skrivande irriterar mig eller får mig att skämmas; att skriva är för mig ett nödvändigt ont - det bjuder mig emot att tala om det ens i liknelser. B: Men varför skriver du då? A: Ja, käre vän, oss emellan sagt: jag har hittills inte kommit på något annat sätt att bli av med mina tankar. B: Och varför vill du bli av med dem? A: Varför jag vill det? Vill jag det strängt taget? Jag måste - B: Det räcker! Det räcker!

En hormonell obalans kan vara grunden till en hel del obehag.

Mitt ansikte är alldeles upphettat tack vare mössan på mitt huvud. Det är alltså inte meningen att man ska ha mössa på sig inomhus. Visste ni att 50% av kroppens värme försvinner genom huvudet? Så himla knäppt. Det känns som att man osar på något sätt.

Idag har jag gjort ungefär allt man kan göra förutom det jag verkligen borde göra. Varför är det så svårt att vara en god människa.

Aj aj aj.