.
En förvirringens stund
Dessa paradoxer, motsatspar, finner jag överallt. Rollen som kvinna är full av dem, där frigörelse och förnöjsamhet (nästan tacksamhet) ständigt vill konkurrera ut varandra. Hur är det möjligt att längta efter tvåsamhet, när jag egentligen vet att det skulle vara likställt med ett känslomässigt fängelse, och att jag vill ha rätten att älska alla människor? Jo, därför att det är en längtan som människor i princip sondmatas med. Och på detta vis drivs jag till vansinne.
Det som sker är en form av utpressning mot det egna jaget, från det egna jaget! Men jag vill egentligen inte. Jag tror inte att det rör sig om motvilja från min sida, att leva och verka i samhället, utan bara att jag inte håller med. Det finns så mycket som jag inte begriper, och jag tycker att känslan nästan alltid går förlorad, bortprioriteras och undermineras.
Varför kan människor inte jämt säga vad de tänker på? Varför finns ordet lögn?
Friedrich Nietszche skrev detta i Den glada vetskapen.
A dream within a dream
And, in parting from you now,
Thus much let me avow-
You are not wrong, who deem
That my days have been a dream;
Yet if hope has flown away
In a night, or in a day,
In a vision, or in none,
Is it therefore the less gone?
All that we see or seem
Is but a dream within a dream.
I stand amid the roar
Of a surf-tormented shore,
And I hold within my hand
Grains of the golden sand-
How few! yet how they creep
Through my fingers to the deep,
While I weep- while I weep!
O God! can I not grasp
Them with a tighter clasp?
O God! can I not save
One from the pitiless wave?
Is all that we see or seem
But a dream within a dream?
Edgar Allan Poe
Birgitta svit
som dryper svårmod över jordens panna?
I vilket mörker har vårt träd gått vilse,
det där duvan sedan länge sover?
Fråga inte natten. Inte himlen heller.
Natten är en bro, dess räck är döda frågor.
Himlen är ett valv av alla döda tårar.
Nattens sjukdom är ett vaket ögas glans.
Himlens sjukdom heter stjärnor.
Vad min egen heter vet jag icke.
Men det finns en värk i universum
som blott en icke älskad känner.
Det finns en grav för våra öppna båtar.
Det finns ett hav där fallna stjärnor sover
när deras värk för alltid slocknat.
Jag är en fallen stjärna själv, Birgitta.
Jag föll fel. Jag föll till jorden.
Jag är en del av jordens värk.
Var är den sömn som likt en skattekista
bevarar smärtan, oron, längtan rena?
Var finns den dröm som låter sömnen sova?
Var gömmes hoppet för det sjuka berget
som slickar sina marmorsår i solnedgången?
Finns det ett hopp om att min sten skall blöda?
Ett evigt hopp har den som evigt längtar.
Vågor heter havets största längtan.
Himlens största längtan heter moln.
Namnlös är min egen största längtan.
Men när havet sjunger och när himlen gråter
värker min sten som kunde stenar längta.
Som skäret värker av ett nattligt vattens plåga,
som björken värker under regnets piska.
Havet längtar upp till dig, Birgitta.
Därför fläckas klippan av dess vita blod.
Himlen längtar ner till dig, Birgitta.
Därför gråter den i afton så.
Min egen längtan är i sten och hav och himmel.
Det finns ett fängelse som alla känner.
Det finns ett okänt fängelse på okänd ort.
Det finns ett galler bakom vilket alla törstar.
Ett galler finns som själv av törst förgås.
Det finns ett fängelse för alla båtar.
Det kallas havet av de evigt fångna.
Det finns ett fängelse för alla hav.
Havets stränder håller havet fånget.
I stiltjens häkte skakar stormen gallret
och stormens murar stänger stiltjen inne.
Himlens fängelse är våra ögons tröghet.
Kroppens är av andra kroppar timrat.
Av ljus är väggarna i nattens celler
och dagens fängelse är nattens frihet.
Det finns ett fängelse som alla känner.
En frihet finns som alla anar.
I mitt eget häkte är jag låset.
Jag är min egen frihets nyckel.
Vem vet vad frihet är, Birgitta,
om icke den som älskar gränslöst.
*
Något äger alla som måste älskas.
Alla vill bli älskade för det de inte äger.
Gräset för sin resning, för sin mjukhet stenen.
Natten för sin grynings skull, dagen för sin skymning.
För sin flykt kräver kalkonen kärlek
och albatrossen för sin gång på däcket.
Näktergalen vill bli älskad för sin skönhet.
Varför jag vill bli älskad vill jag icke veta.
Men darrande drar vi varandra ur varandras koger.
Darrande avskjuter vi varann från samma båge.
Endast brinnande murar lyser våra flyende pilar.
Vi flyger till landet där alla murar växer neråt.
Där seglar jag varsamt din vita båt
ut på sjön som inte finns.
Den är full av heta stenar.
Den har en storm som älskar starka segel.
Sjöfarande varnas: Se upp för vår drivande mina!
Sjöfarande varnas: Vårt bogvatten har ett bräm av eld!
Snart seglar vi under vatten i vår brinnande båt.
Djupare stiger vi med brinnande segel
dit där vår sten för alltid ligger begraven.
Jublande krossar den vår bräckliga köl.
Brinnande slungar vi oss i förintelsens famn.
Elden svalkar oss med sina fågelvingar.
Endast en gång finner man, Birgitta,
den dyra sten man med en älskad äger.
Men inte skall Birgitta frysa
för den enda gångens skull.
Låt oss klä varann i brunna murars aska.
Låt oss sjunka uppåt mot den bottenlösa ytan.
*
Du är en öppen bok i mina händer.
Du är en dagbok vilken livet för.
Jag måste skynda mig att läsa dig.
Jag får aldrig läsa dig till slut.
Jag är en öppen bok i dina händer.
Jag är en följetong i livets veckotidning.
Allt vi äger är oktober månads nummer.
Vi måste läsa medan dagen varar.
Vi får aldrig läsa oss till slut.
Det står en vit bro över oktobers skogar.
Blåsten byggde den med månens hjälp.
Den har ett fäste i septembers vemod.
Den har sitt andra fäste i novembers mörker.
Vi får aldrig vandra den till slut.
Det finns en ö av ensamhet, Birgitta,
dit alla vita broar leder.
Den är den enda varom livet skriver.
Men inte skall Birgitta gråta
över ön som är inom oss.
Vi måste läsa medan boken varar.
Vi måste vandra medan bron står kvar.
*
Snart sätter hösten sina stora yxor
till den stam varpå vår längtan växer.
Snart skingrar havet alla älskandes flottiljer.
Vi driver frysande mot nakna öar.
För den sin kärlek överlever
är havets öar till.
Där är en strand man skall beträda ensam.
Där är en frihet, för stor för alla.
Vår största frihet heter ensamheten.
Den största ensamheten kallas döden.
Där löper alla broarna tillsammans.
Där flyter alla öarna ihop.
Där finns en läsesal med livets tjocka böcker.
Där sover yxorna den sista sömnen.
Där finns den stjärna vilken ingen himmel stinger.
Där finns det enda alltid klara, alltid stilla havet
som aldrig längtat vågor.
Av tårars klarhet är dess klarhet lånad,
av deras vemod vilka älskat ensamt.
Inte skall Birgitta gråta
för det klara havets skull.
Först i den största ensamheten
skall vi äntligen få mötas.
Stig Dagerman
VIA MEDIA
jag bad en gång om sorg, som rymden ändlös.
Månn blygsamheten växer till med åren?
Skön, skön är glädjen, skön är också sorgen.
Men skönast är att stå på smärtans valplats
med stillad håg och se, att solen lyser.
Karin Boye
O
?
Var de
tänka
Hoppet
Mmm
I bokhandeln - mitt hjärta jublar, jag minns varför och alla skräckdrömmer viker sig för böckernas outsägliga gåtor. Gunnar Ekelöf kunde inte skriva om sin barndom. Det rena språket stack i ögonen... Men i diktens värld är ingenting skrämmande. Där är ingenting förgängligt, inte heller tarvligt.
Var ord står evigt fast
Var känsla ständigt brinnande
Likt en lysande stjärna
Som ej ids att slockna
Det är därför som
diktens värld
ter sig oumbärlig
för de flesta
Diktens värld är drömmens värld, ett fönster mot evigheten.
Drömfärd 2
Oskuldsmun
Sorgsen av att finna den avbrutna kvisten
(Morgonstund har oskuld i mun)
Drömfärd
Pennan fattades och boken bändes upp. Ryggen knakade, linjerna stirrade.
De oändliga linjerna gav sitt misstycke, de ville inte hjälpa, men heller inte förinta. Däri låg en slags likgiltighet som kunde slå ut även den mest frusna människa. För B innebar det en rädsla. En rädsla för skapandet som från den allra första dagen paralyserat den välformade handen. Gatorna kallade historierna till sig, de små ögonblicken blev genast föremål för det stora, men så fort det kom till att slå sig ned, och uttömma de impulser, de tankar som ständigt fick kämpa för sin överlevnad i denna tillvaro belamrad med meningslöshet, blev det stilla. Det inre upproret tystnade, vapnen lades ned; segerns vita flaggor rörde sig i långsamma bilder inför det vakande ögat.
Varför?
B ville gärna förstå, att göra sig tillgänglig är sällan ett problem för den envise. Otillräckligheten?
Traditionen är fylld av män. B är ett djur. Ett litet djur som finns sin trygghet i mörka vrår som skulle vända ut och in på en människa.
Kvinnorna isidosatta. Sååå, låt oss skapa lite kvinnohistoria! B kände sig förskräckt. Frustrerad över att inte finna sin väg i en diskriminerande tradition. Som ett djur kände hon sig skyldig att peka ut de mänskliga bristerna, som sällan upptäcks inom den egna arten.
Rummet blir genast så litet så litet. För det lilla djuret som endast finner sin ro i att tänka.
B inser att det krävs en smärre explosion för att vakna ur drömmarna om ett djur som skriver. Tassen kan inte fatta pennan, de vattniga ögonen torkar snabbt ut. Hur lever man med sin ena tass i drömmen, och den andra i mänsklighetens verklighet? Var finner man sig själv när det är omöjligt att omvandla det inre till det reella.
Obegripligt. Vartenda ord blir ett nyförlöst barn, var avslutad mening ett skott mot huvudet. Ett övernaturligt skeende som tar sig i uttryck av ett barn som fumlar med en urholkad penna, dränerad på medvetande och lust. Däri ligger rädslan. Att försöka, och misslyckas. En rädsla som paralyserat så många kvinnor att vi lämnats med... ingenting.
Att bli ett djur är en undanflykt, en möjlighet att dra sig undan rollen som "det andra". En flyktdörr, ett nödbrömshandtag, ett stort svart hål. Det är där en icke-man finner sin plats i dessa och alla dagar.
Det lilla djuret suckar nöjt. Tassen stryker de nitiska linjerna, huvudet, håret, benen, kroppen faller faller faller...
Drömmen är outgrundlig.
Henry Miller
MORNINGS:
If groggy, type notes and allocate, as stimulus.
If in fine fettle, write.
AFTERNOONS:
Work of section in hand, following plan of section scrupulously. No intrusions, no diversions. Write to finish one section at a time, for good and all.
EVENINGS:
See friends. Read in cafés.
Explore unfamiliar sections — on foot if wet, on bicycle if dry.
Write, if in mood, but only on Minor program.
Paint if empty or tired.
Make Notes. Make Charts, Plans. Make corrections of MS.
Note: Allow sufficient time during daylight to make an occasional visit to museums or an occasional sketch or an occasional bike ride. Sketch in cafés and trains and streets. Cut the movies! Library for references once a week.
Fitzgerald
Dear Frances:
I’ve read the story carefully and, Frances, I’m afraid the price for doing professional work is a good deal higher than you are prepared to pay at present. You’ve got to sell your heart, your strongest reactions, not the little minor things that only touch you lightly, the little experiences that you might tell at dinner. This is especially true when you begin to write, when you have not yet developed the tricks of interesting people on paper, when you have none of the technique which it takes time to learn. When, in short, you have only your emotions to sell.
This is the experience of all writers. It was necessary for Dickens to put into Oliver Twist the child’s passionate resentment at being abused and starved that had haunted his whole childhood. Ernest Hemingway’s first stories ‘In Our Time’ went right down to the bottom of all that he had ever felt and known. In ‘This Side of Paradise’ I wrote about a love affair that was still bleeding as fresh as the skin wound on a haemophile.
The amateur, seeing how the professional having learned all that he’ll ever learn about writing can take a trivial thing such as the most superficial reactions of three uncharacterized girls and make it witty and charming — the amateur thinks he or she can do the same. But the amateur can only realize his ability to transfer his emotions to another person by some such desperate and radical expedient as tearing your first tragic love story out of your heart and putting it on pages for people to see.
That, anyhow, is the price of admission. Whether you are prepared to pay it or, whether it coincides or conflicts with your attitude on what is ‘nice’ is something for you to decide. But literature, even light literature, will accept nothing less from the neophyte. It is one of those professions that wants the ‘works.’ You wouldn’t be interested in a soldier who was only a little brave.
In the light of this, it doesn’t seem worth while to analyze why this story isn’t saleable but I am too fond of you to kid you along about it, as one tends to do at my age. If you ever decide to tell your stories, no one would be more interested than,
Your old friend,
F. Scott Fitzgerald
P.S. I might say that the writing is smooth and agreeable and some of the pages very apt and charming. You have talent — which is the equivalent of a soldier having the right physical qualifications for entering West Point."
"Grove Park Inn
Asheville, N.C.
October 20, 1936
Dearest Scottina:
[…]
Don’t be a bit discouraged about your story not being tops. At the same time, I am not going to encourage you about it, because, after all, if you want to get into the big time, you have to have your own fences to jump and learn from experience. Nobody ever became a writer just by wanting to be one. If you have anything to say, anything you feel nobody has ever said before, you have got to feel it so desperately that you will find some way to say it that nobody has ever found before, so that the thing you have to say and the way of saying it blend as one matter—as indissolubly as if they were conceived together.
Let me preach again for one moment: I mean that what you have felt and thought will by itself invent a new style so that when people talk about style they are always a little astonished at the newness of it, because they think that is only style that they are talking about, when what they are talking about is the attempt to express a new idea with such force that it will have the originality of the thought. It is an awfully lonesome business, and as you know, I never wanted you to go into it, but if you are going into it at all I want you to go into it knowing the sort of things that took me years to learn.
[…]
Nothing any good isn’t hard, and you know you have never been brought up soft, or are you quitting on me suddenly? Darling, you know I love you, and I expect you to live up absolutely to what I laid out for you in the beginning.
Scott"
Hm
Dada manifesto
An International word. Just a word, and the word a movement. Very easy to understand. Quite terribly simple. To make of it an artistic tendency must mean that one is anticipating complications. Dada psychology, dada Germany cum indigestion and fog paroxysm, dada literature, dada bourgeoisie, and yourselves, honoured poets, who are always writing with words but never writing the word itself, who are always writing around the actual point. Dada world war without end, dada revolution without beginning, dada, you friends and also-poets, esteemed sirs, manufacturers, and evangelists. Dada Tzara, dada Huelsenbeck, dada m'dada, dada m'dada dada mhm, dada dera dada, dada Hue, dada Tza.
How does one achieve eternal bliss? By saying dada. How does one become famous? By saying dada. With a noble gesture and delicate propriety. Till one goes crazy. Till one loses consciousness. How can one get rid of everything that smacks of journalism, worms, everything nice and right, blinkered, moralistic, europeanised, enervated? By saying dada. Dada is the world soul, dada is the pawnshop. Dada is the world's best lily-milk soap. Dada Mr Rubiner, dada Mr Korrodi. Dada Mr Anastasius Lilienstein. In plain language: the hospitality of the Swiss is something to be profoundly appreciated. And in questions of aesthetics the key is quality.
I shall be reading poems that are meant to dispense with conventional language, no less, and to have done with it. Dada Johann Fuchsgang Goethe. Dada Stendhal. Dada Dalai Lama, Buddha, Bible, and Nietzsche. Dada m'dada. Dada mhm dada da. It's a question of connections, and of loosening them up a bit to start with. I don't want words that other people have invented. All the words are other people's inventions. I want my own stuff, my own rhythm, and vowels and consonants too, matching the rhythm and all my own. If this pulsation is seven yards long, I want words for it that are seven yards long. Mr Schulz's words are only two and a half centimetres long.
It will serve to show how articulated language comes into being. I let the vowels fool around. I let the vowels quite simply occur, as a cat meows . . . Words emerge, shoulders of words, legs, arms, hands of words. Au, oi, uh. One shouldn't let too many words out. A line of poetry is a chance to get rid of all the filth that clings to this accursed language, as if put there by stockbrokers' hands, hands worn smooth by coins. I want the word where it ends and begins. Dada is the heart of words.
Each thing has its word, but the word has become a thing by itself. Why shouldn't I find it? Why can't a tree be called Pluplusch, and Pluplubasch when it has been raining? The word, the word, the word outside your domain, your stuffiness, this laughable impotence, your stupendous smugness, outside all the parrotry of your self-evident limitedness. The word, gentlemen, is a public concern of the first importance.
Hugo Ball