Det är sent.
På gullmarsplanet. Har en vacker historia om en flygplansfärd. Men det får vänta tycker jag. Är iallafall på vägen hem. Menar det kanske också i allmänhet. På väge hem.
jag har avlägsnat mig; jag är innesluten
en sådan känsla nu... kylan först. sedan, de översvallande känslorna. när kontrasterna blir en verklig fara.
så jäkla sorgligt. och när slutar det chockartade? vänjer man sig vid ondska.... eller naturliga förlopp. det lämnar mig alltjämt utan förmåga till uttryck; ett passivt ansiktuttryck för att stabilisera de inre organen. jag är Raskolnikov. en människa. jag skulle vilja att
mitt jag inandades himlen i anemisk svindel
och arktisk nakenhet med lungorna som vingar
min hjärna exploderar och artärerna brister
och fåglarna drunknar i luften som jag dricker
låt blodet spruta ut och färga molnen röda
tills molnen börjar sjunga i rymdernas tystnad
tills i en avlägsen detonation av färger
solen förlorar medvetandet
och gula trumpetstötar blänker
mot kopparhorisonten
där solen som sjunker glöder av min vilja
där mina händer skall strö skuggor över jorden
vars natt som nalkas är mitt ögonlock
vars stjärnor flyger ut under min panna
(expansion av gunnar ekelöf, sent på jorden, dikter 1927-31)
...
Påminn mig att en dag skriva om minnet.
Att knappt dra efter andan
The many men so beautiful,
And they all dead did lie!
And a million million slimy things
Liv'd on--and so did I.
(The rime of the ancyent marinere)
A simple child, dear brother Jim,
That lightly draws its breath,
And feels its life in every limb,
What should it know of death?
(We are seven)
William Wordsworth och Samuel T. Coleridge (1798)
Jag blir lite sorgsen när jag läser någonting alltför vackert. Lycklig av många anledningar, men sorgsen av den anledning att jag själv skulle vilja, kunna, sätta ord på dessa företeelser som man alltjämt dröjer sig kvar vid.
William Wordsworth och Samuel T. Coleridge (1798)
Jag blir lite sorgsen när jag läser någonting alltför vackert. Lycklig av många anledningar, men sorgsen av den anledning att jag själv skulle vilja, kunna, sätta ord på dessa företeelser som man alltjämt dröjer sig kvar vid.
Litteratur
Jag träffade en gammal vän. Det var mycket fint, och vi samtalade mycket om litteratur och faktiskt mest om skrivandet. Det var behagligt, utan att samtalet blev fyllt av överväldigande pretationer, utan istället små små ihoptrasslade rädslor som vi tillsammans försökte nysta upp. Fullkomligt i samförstånd och förståelse. Mycket fint.
Jag skulle förklara varför jag bryr mig om dessa böcker, dessa ändlösa rader av tecken. Jag kan än inte formulera mig, mitt eget uttryck är än dunkelt. Jag vänder mig därför till just dessa böcker, och kanske ligger svaret också däri, att det finns något i litteraturen som man söker (om man en gång funnit det). Schlegel skrev, men även många andra har skrivit, i mer eller mindre liknande ord:
"Att jag betrakar konsten som mänsklighetens kärna..."
men framförallt:
"Alla högsta sanningar av varje slag är heltigenom triviala, och just därför är ingenting nödvändigare än att alltid uttrycka dem på ett nytt sätt, om möjligt alltmera paradoxalt, så att det inte glöms bort att de ännu finns och att de egentligen aldrig kan utsägas helt och hållet."
Att i olika uttryck ständigt, på nya sätt, få uppleva och påminnas om våra egna sanningar.
Om trygghet
Min vackra, vackra vän Greta.
Jag talade med henne, och så fin hon var! Alltjämt... ledsen. Det är svårt, att se en sådan begåvad människa tycka så lite om sig själv, men det är ju de facto vardag, och det tycks vara så att det är de mest begåvade, ömsom mest tankfulla, som överrumplas av dessa "besvärliga kunskaper". Man tänker; därför finns man. Men samtidigt! Man tänker; man kastas omkull av de nyfunna vetskaperna. En människa som inte ifrågasätter sig själv, eller sin omgivning, kan nog säkert vandra genom isande vindar och mörka gångar. Den som inga spöken ser, kan inte heller skrämmas av dem! Således handlar det slutligen bara om en enda sak, människans förmåga att förnimma. Vad kan vi se? Vad kan vi uppleva? Då menar jag med både sinnen och själ. Det är väl också det som den existentiella människan tampas med, att kommer underfund med dessa frågor som också lett fram till hennes situation, varför det är just vissa människor som är benägna att ställa dessa frågor, medan andra inte ägnar det hela en enda tanke. Som jag har tänkt, och sa till min vän, var detta:
De problem, känslorubbningar och ögonblick av förtvivlan som denna "besvärliga kunskap", eller åtminstone sökandet efter den frambringar, är alltjämt förstadiet till den människa som man strävar efter att bli. Dessa frågor plågar en, ja, och man kan förbanna sig över att man ständigt ställer sig inför dessa. Vart kommer de ifrån egentligen? Men man får ändå tillstå att när man väl funnit sitt svar, eller nöjt sig med att det inte finns ett svar, så väntar där en slags stillhet, en ro, en bättre självkännedom än vad som först verkade sannolikt. Att i detta kaos av myllrande röster och dundrande eko, lämnas människan med ett stort ansvar, inte bara för sig själv, men också för sina egna, de andra människor hon lever med.
Jag talade med henne, och så fin hon var! Alltjämt... ledsen. Det är svårt, att se en sådan begåvad människa tycka så lite om sig själv, men det är ju de facto vardag, och det tycks vara så att det är de mest begåvade, ömsom mest tankfulla, som överrumplas av dessa "besvärliga kunskaper". Man tänker; därför finns man. Men samtidigt! Man tänker; man kastas omkull av de nyfunna vetskaperna. En människa som inte ifrågasätter sig själv, eller sin omgivning, kan nog säkert vandra genom isande vindar och mörka gångar. Den som inga spöken ser, kan inte heller skrämmas av dem! Således handlar det slutligen bara om en enda sak, människans förmåga att förnimma. Vad kan vi se? Vad kan vi uppleva? Då menar jag med både sinnen och själ. Det är väl också det som den existentiella människan tampas med, att kommer underfund med dessa frågor som också lett fram till hennes situation, varför det är just vissa människor som är benägna att ställa dessa frågor, medan andra inte ägnar det hela en enda tanke. Som jag har tänkt, och sa till min vän, var detta:
De problem, känslorubbningar och ögonblick av förtvivlan som denna "besvärliga kunskap", eller åtminstone sökandet efter den frambringar, är alltjämt förstadiet till den människa som man strävar efter att bli. Dessa frågor plågar en, ja, och man kan förbanna sig över att man ständigt ställer sig inför dessa. Vart kommer de ifrån egentligen? Men man får ändå tillstå att när man väl funnit sitt svar, eller nöjt sig med att det inte finns ett svar, så väntar där en slags stillhet, en ro, en bättre självkännedom än vad som först verkade sannolikt. Att i detta kaos av myllrande röster och dundrande eko, lämnas människan med ett stort ansvar, inte bara för sig själv, men också för sina egna, de andra människor hon lever med.
Jag skriver.
Ack! Vidrigt!
Vidrigt...
Vidrigt...
Jag säger er, att så fort det finns ett tydligt du, finns ett ihärdigt jag, som jag närmast aldrig skulle kalla tydligt! Förvirrad och uppfylld av det där nervositet och jag känner; nej! Hur kunde jag hamna i denna situation? Givetvis är det fullkomligt mitt eget fel, och det kan jag sluta mig till utan att känna mig miserabel, det jag däremot inte kan acceptera är mitt tillstånd. Jag vill omedelbart byta skal, lämna det som är mig bekant och fly; fly! Kanske därför att det egna jaget blir sådär egendomligt definierat när det ställs mot någon annan. Ens handlingar och åsikter blir plötsligt viktiga, därför att någon annan potentiellt kan ifrågasätta dem. Och plötsligt...
JAG VET INTE VAD JAG SYSSLAR MED.
Man blir tokig, ofokuserad och fullkomligt överdriven.
Man blir tokig, ofokuserad och fullkomligt överdriven.
Tok.
Tills vidare då.
de ädla konsterna
94
Jag önskar uppriktigt att jag vore död.
När hon lämnade mig grät hon mycket
och sade till mig detta: Oh, vilken
olycka vi drabbats av, Sapfo.
Mot min vilja, verkligen, lämnar jag dig.
Så här svarade jag henne:
Gå, var glad, och kom ihåg mig,
ty du känner till hur vi har sörjt för dig.
Om du inte gör det, vill jag
påminna dig
och det underbara vi har upplevt.
Många kransar av violer
och av rosor och av krokus
har du burit vid min sida,
och runt din mjuka hals har du
hängt många girlander som du
flätat samman utav blommor,
och rikligt med väldoftande olja,
passande för en drottning,
smorde du dig med
och i en mjuk bädd
ljuvlig
tillfredsställde du din åtrå
och det fanns varken någon
eller något tempel
där vi inte var
ingen lund
dans
ljud
--- Sapfo
Jag önskar uppriktigt att jag vore död.
När hon lämnade mig grät hon mycket
och sade till mig detta: Oh, vilken
olycka vi drabbats av, Sapfo.
Mot min vilja, verkligen, lämnar jag dig.
Så här svarade jag henne:
Gå, var glad, och kom ihåg mig,
ty du känner till hur vi har sörjt för dig.
Om du inte gör det, vill jag
påminna dig
och det underbara vi har upplevt.
Många kransar av violer
och av rosor och av krokus
har du burit vid min sida,
och runt din mjuka hals har du
hängt många girlander som du
flätat samman utav blommor,
och rikligt med väldoftande olja,
passande för en drottning,
smorde du dig med
och i en mjuk bädd
ljuvlig
tillfredsställde du din åtrå
och det fanns varken någon
eller något tempel
där vi inte var
ingen lund
dans
ljud
--- Sapfo
M
Lou Reed sjunger 'la la la la laaa'. Jag håller verkligen med.
Jag kan inte koncentrera mig på läsandet. Har istället beställt två viktorianska blusar i för liten storlek.
Cat Stevens sjunger 'na na na na naaa'. Jag håller verkligen med. Och tänker på Harolds sjuka ansikte.
Jag kan inte koncentrera mig på läsandet. Har istället beställt två viktorianska blusar i för liten storlek.
Cat Stevens sjunger 'na na na na naaa'. Jag håller verkligen med. Och tänker på Harolds sjuka ansikte.
Måndag
En ny vecka, gudskelov!
Äh, sitter på tunnelbanan och gömmer mig (alldeles omöjligt vill jag lova).
Är inne i någon slags förnekelse, bortträngning av alla känslor. En stenfigur med mänskliga drag. På ett bra sätt!
Allt för nu.
Äh, sitter på tunnelbanan och gömmer mig (alldeles omöjligt vill jag lova).
Är inne i någon slags förnekelse, bortträngning av alla känslor. En stenfigur med mänskliga drag. På ett bra sätt!
Allt för nu.
År.
Jag kände att det skulle vara nog av dessa känsloyttringar och dags att faktiskt berätta någonting.
Jag ligger raklång på min säng. En ihopbyggd konstelation som utgörs av två sängar, min och min systers. Vi är 90x200 och 120x200. Jag rör mig på en yta av 210x200 centimeter.
Jag föddes in i detta rum. Jag har under mina ungefärliga 20 år stannat kvar, på den yta som mig blivit tilldelad. Min syster och jag har tills nyligen formellt delat på detta rum på några kvadratmeter.
Lägenheten har alltid varit för liten. Allt väller över här. Små demoner slänger sig utför balkongen. 20 små demoner har slängt sig utför denna lägenhet. Detta rum har haft sina historier av möbelflyttande och önskedrömmar, rummet har vaggat falska förhoppningar om nya rum, större rum där man kan andas. Detta rum har alltid varit för litet.
Jag och en vän hittade en hylla i kartong från en godisbutik. Vi gick hem och rotade igenom bortglömda lådor och hörn. Halstabletter och trasiga leksaker fick bli föremål för försäljning i vår portabla butikshylla. 100 kronor blev förtjänsten, exklusive diverse investeringar. Eget företagande är eftertraktansvärt och finner sin väg i våra dagar, tänker jag.
Min mamma arbetade på hälsokostbutiken i centrum. Detta minne går hand i hand med att läsa böcker i versaler, äta sesamkakor och en stor röd fleecetröja från Ginseng. Också små förpackningar av fruktyoghurt.
En gång hade vi grönsakskrig med våra grannar. Vi fick en tomat i brevlådan. Jag brukade kasta frukt på fotgängare nedanför vår balkong. Under min säng fanns rester av påhittade matlagningsprogram. Mjöl, vatten, hela kryddskåpet och lite pasta.
Vi hade två kanariefåglar som var min pappas. En vit och en gul. Jag ville så gärna ha en hund, jag önskade mig en varenda jul. Det blev fiskar istället. Fåglarna släpptes lösa i detta rum och den gula fick ibland sitta i min hand när jag såg på TV och bli klappad på. Jag minns inte vad som hände med fåglarna.
Jag ligger raklång på min säng. En ihopbyggd konstelation som utgörs av två sängar, min och min systers. Vi är 90x200 och 120x200. Jag rör mig på en yta av 210x200 centimeter.
Jag föddes in i detta rum. Jag har under mina ungefärliga 20 år stannat kvar, på den yta som mig blivit tilldelad. Min syster och jag har tills nyligen formellt delat på detta rum på några kvadratmeter.
Lägenheten har alltid varit för liten. Allt väller över här. Små demoner slänger sig utför balkongen. 20 små demoner har slängt sig utför denna lägenhet. Detta rum har haft sina historier av möbelflyttande och önskedrömmar, rummet har vaggat falska förhoppningar om nya rum, större rum där man kan andas. Detta rum har alltid varit för litet.
Jag och en vän hittade en hylla i kartong från en godisbutik. Vi gick hem och rotade igenom bortglömda lådor och hörn. Halstabletter och trasiga leksaker fick bli föremål för försäljning i vår portabla butikshylla. 100 kronor blev förtjänsten, exklusive diverse investeringar. Eget företagande är eftertraktansvärt och finner sin väg i våra dagar, tänker jag.
Min mamma arbetade på hälsokostbutiken i centrum. Detta minne går hand i hand med att läsa böcker i versaler, äta sesamkakor och en stor röd fleecetröja från Ginseng. Också små förpackningar av fruktyoghurt.
En gång hade vi grönsakskrig med våra grannar. Vi fick en tomat i brevlådan. Jag brukade kasta frukt på fotgängare nedanför vår balkong. Under min säng fanns rester av påhittade matlagningsprogram. Mjöl, vatten, hela kryddskåpet och lite pasta.
Vi hade två kanariefåglar som var min pappas. En vit och en gul. Jag ville så gärna ha en hund, jag önskade mig en varenda jul. Det blev fiskar istället. Fåglarna släpptes lösa i detta rum och den gula fick ibland sitta i min hand när jag såg på TV och bli klappad på. Jag minns inte vad som hände med fåglarna.
------
En gång i tiden hade vi himmelsblåa väggar i detta rum. Väggarna smältes utmed de soliga dagarnas utsikt. Jag gungade fram och tillbaka i dörröppningen. Blev jagad av ett bi i min blommiga baddräkt och gömde mig under täcket. Det dansar fortfarande solkatter i hörnen, då och då.
L
Och vilken fantastiskt ynklig känsla det är att finna sig på havets botten. Dit solen inte når ned. Hur bräcklig kan en människa vara? Hur mycket krävs det för att gå sönder?
Det känns som att det som gör ont känns som mest efter en lång frånvaro. Men är det inte misslyckandet ändå, som kommer Åt mer än något. När det egna jaget yr som damm. Och i frånvaro av saker kvar att tro på lägger sig dammet som en vit hinna där djuren en gång sov, i det blå. Och jag klarar knappt av att skriva, för jag förtjänar det inte.
Tidigare idag: Jag är fylld till brädden av självförakt. Kyrktornet dånar, stiger ned mot mig.
Sådana mörka dalar, djupa nog för att dränka oss alla i den kalla jorden, är att vandra i dessa dagar. Glöm oktoberlöven, de har smulats sönder och bildar sakta en brun gyttja. Glöm de lätta molnen som nu tyngs av kvalfyllda droppar.
Jag inser på något sätt att detta är allt jag har. Ett påhittat system av ljud, munnar som formar löst tyckande. Bokstäver som fragment som mening. Är det allt? Är det allt att lita på? Kanske är det det enda som ingen kan ta ifrån mig.
Blått
Jag sitter i köket för omväxlings skull.
Jag river upp min tunga, tangentbordet envisas med mig idag.
Jag sitter inte i det dova, rosa sken som min sovrumslampa ger. Jag har lämnat skenet bakom mig, för nu.
Jag är oförmögen att koncentrera mig ikväll. Hamlet, en omöjlighet.
Och ju mer tiden går, i detta tillstånd som för mig är nytt, desto säkrare blir jag på min sak. Saker och ting faller sig naturligt, mitt öde desto mer bestämt. Så vad betyder det.
Ingenting egentligen, det är trots allt inte första gången jag känner att det eller det är i mina händer. En ovisshet, och så dras mattan under ens fötter. Men kanske ändå att känna sig nöjd för en stund, känna att man är anspråkslös. Helt enkelt; jag finns! Och det är lyckligt.
Där man kan känna sig tillfreds, där tillvaron är ett moln som stillsamt passerar ett stockholmskt hustak täckt av oktoberlövens skiftande strålar.
Waves
Vissa dagar....
jag undrar vilka som läser här?
Om de tycker att det är något vidare?
Ett fåtal som läser.
En som undrar.
Infogar horisontell skiljelinje. Error.
Igen.
Igen.
Till slut.
Aldrig igen.
I dessa dagar kan jag inte koncentrera mig. Koncentrationen är sekundvis. Stark, men släpper snabbt taget om hela min person. Jag tror att jag har dödliga sjukdomar. Jag intalar mig själv det, för att strax överklaga mitt eget beslut.
Så kan en dag, flera dagar passera utan varken medvetande eller lust.
Och så en dag är allt åter i sin ordning. Jag sitter och ser träden suddas ut genom fartfyllda sträckor och jag skrattar åt lustigheter som inte angår mig. Rader väcker mitt uppseende istället för att ord, ord för ord, i stillsamma vågor flyter förbi mig.
Jag inser på egen hand hur skrämmande dessa växlingar uppenbarar sig, i skuggor och alltid oväntade. Men visst har jag förstått detta mönster, och kan enklare söka och finna lugnet när den ena eller andra växlingen äger rum. Kanske är detta min trygghet, min levnad, mitt jag. En rak linje som böjer sig för landskapets böljande former.
It's me, Kathy
Sååå...
Jag lyssnar på Kate Bush och känner mig drömsk då jag går i småregn och höstens Stockholm.
Jag har spenderat de två senaste timmarna med Odysséen.
Min litteraturlista är bortom dödligas förståelse. Enorma mängder av Vergilius, Boccaccio, Shakespeare, Swift, Petrarca och Cervantes!
I mitt och Bernas rum har jag byggt en tre meter bred säng.
Igår FICK jag en TV som kommer att assistera som hemlig, egen biograf.
Jag har pengar.
En Sapfo-rad förföljer mig snällt: "Jag förväntar mig inte att vidröra himlen"
Mamma, Nevzat och jag genomgår brutala skrattattacker minst en gång per dag.
Jag lyssnar på musik som poesi.
Felicia, Hanna och jag ska spendera nyår hos Antonia i Budapest.
Jag har två jobb som jag tycker om.
Mina vänner är de mest fantastiska människorna jag vet.
Harmonisk kommer jag nog aldrig att bli, men tro mig när jag säger att mina yttre omständigheter aldrig varit så bra som nu.
Oj
Jag inser snart att det mesta som skrivs ned här har ett antal stavfel. Jaha. Jag har aldrig varit perfektionist i det avseendet.
I övrigt:
åh, de första höstdagarna.
Ytterligare övrigt:
På många sätt har jag börjat känna mig mer innesluten i mig själv. Inte riktigt i den benämningen, utan snarare att jag inte längre flyter ut ur de linjer som avgränsar min kropp. Det är inte lika ofta jag svämmar över. Det är inte lika ofta jag faller i andras händer, låter dem krama ur mitt hjärta och lämna det likt ett våt disktrasa på bänken.
Jag har varit så rädd för att känna för mycket, fast jag trodde att jag var rädd för att vara likgiltig. Jag ville nog känna, men det var bortom mig själv. Alla dessa paradoxala beteendemönster resulterade i en slags förnekelse. En förnekelse som gjorde mig hårdhudad men ack så ömtålig, rädd för människor.
Men jag flyter allt mer sällan ut, ur mina linjer. Jag är samlad. Mitt inre är medvetandegjort. De yttre faktorerna är blott omständigheter, men man måste kunna bära med sig själv. Att inte dö vid någons fötter, självmant kasta sig för stupet istället för att bli nedsparkad.
Jag förstår att styrka inte innebär att stå med svärdet. Ödmjukheten är allt vi har. Även om svärdet ibland kommer väl till hands. Jag har släppt taget om kontrollen. Jag förstår att mitt ansvar är obefintligt.
Plötsligt känner jag så himla mycket. Jag gråter, för jag menar det. Kärleken, den är där. Jag är rädd. Jag kan inte sova. Jag älskar. Jag förstår, inte.
Jag förstår att jag måste släppa taget om mig själv, för att kunna existera utan idén om rättfärdigande.
Linjerna säger åt mig hur mycket jag kan vara. Jag ser att linjerna finns i mitt huvud, om jag ber dem sträcka sig längre är de anat kan de göra det. Men det är den plötsliga skräcken, den mytologiska fasan, som får mig att svämma över. Linjen bryts, vi har ingen kontakt.
Allt bara är. Jag bara är. Och jag kan bara vara, den jag är.
I övrigt:
åh, de första höstdagarna.
Ytterligare övrigt:
På många sätt har jag börjat känna mig mer innesluten i mig själv. Inte riktigt i den benämningen, utan snarare att jag inte längre flyter ut ur de linjer som avgränsar min kropp. Det är inte lika ofta jag svämmar över. Det är inte lika ofta jag faller i andras händer, låter dem krama ur mitt hjärta och lämna det likt ett våt disktrasa på bänken.
Jag har varit så rädd för att känna för mycket, fast jag trodde att jag var rädd för att vara likgiltig. Jag ville nog känna, men det var bortom mig själv. Alla dessa paradoxala beteendemönster resulterade i en slags förnekelse. En förnekelse som gjorde mig hårdhudad men ack så ömtålig, rädd för människor.
Men jag flyter allt mer sällan ut, ur mina linjer. Jag är samlad. Mitt inre är medvetandegjort. De yttre faktorerna är blott omständigheter, men man måste kunna bära med sig själv. Att inte dö vid någons fötter, självmant kasta sig för stupet istället för att bli nedsparkad.
Jag förstår att styrka inte innebär att stå med svärdet. Ödmjukheten är allt vi har. Även om svärdet ibland kommer väl till hands. Jag har släppt taget om kontrollen. Jag förstår att mitt ansvar är obefintligt.
Plötsligt känner jag så himla mycket. Jag gråter, för jag menar det. Kärleken, den är där. Jag är rädd. Jag kan inte sova. Jag älskar. Jag förstår, inte.
Jag förstår att jag måste släppa taget om mig själv, för att kunna existera utan idén om rättfärdigande.
Linjerna säger åt mig hur mycket jag kan vara. Jag ser att linjerna finns i mitt huvud, om jag ber dem sträcka sig längre är de anat kan de göra det. Men det är den plötsliga skräcken, den mytologiska fasan, som får mig att svämma över. Linjen bryts, vi har ingen kontakt.
Allt bara är. Jag bara är. Och jag kan bara vara, den jag är.
Ur svarta boken (ny)
Vissa perioder är fyllda av ihärdig ängslan. Det kommer ur en hård kärna. Som ni vet är kärnor inte upplösbara. De bara är. Perioder i längre eller kortare tidspann, dagar eller månader eller bara knivskarpt i bröstet. Oavsett, att minnas de goda stunderna av insikt, att kika längre bak i anteckningsböckerna och lokalisera orden som är avgörande för den kommande tiden.
"Mitt bland de andra tankarna for en viktig en genom mitt huvud. Det man idag inte förmår, kan man kanske en dag greppa, och stöpa om till ett görande. Vilken befriande tanke, att ingenting är definitivt."
11 januari 2012
Humepreludiet
Tyst och alldeles stilla
Det finns fåtal morgnar som denna. Ändå är de alltför många.
Ändå är dessa morgnar lika varandra i alla avseenden. Bortom sinnen och dess intryck, skulle man kunna säga att de är precis likadana, även om det är någonting vi inte kan veta någonting om. Det vore ju att nämna det onämnbara.
Blå himmel, grå genom tjocka gardiner.
Det var sol igår, dagen före det, dagen innan den dagen, alla dagar innan kommande dagar. Alltså måste det vara sol även idag.
Tankarna denna morgon var enkla men alltför komplexa i stunden. Därför är det stilla, men aldrig tyst. Tystnad kräver fysisk orörlighet. Och aldrig kan en bröstkorg sluta höjas. Inte ens i min djupa sömn (efter timmar av insomnia) slutar mina organ slå mot varandra.
Därav denna morgon - dessa morgnar.
Urtiden
Från en höjd bland turkiska sockerbitshus. Bland sandkorn och ett medelhav. Där hettan väcker galenskap till liv.
Om att behöva ett inre rum
Jag ska försöka förklara vad jag menar med behöver. Kanske hinner jag förklara "ett eget rum" eller "ett inre rum".
När flera dagar passerat och den totala mängden tid spenderad ensam uppgår till siffran noll. Då. Missförstå mig rätt, jag älskar människor, men endast i små, små doser. Kanske kan jag förklara "behöver" och "ett eget rum" i en enda mening. Somliga människors verksamhet är riktad utåt, min är riktad inåt. Mina tankar och mitt känsloliv måste arbeta i tystnad, vilket annars resulterar i obalans och förintelse av allt vad harmoni innefattar. Detta "skalv", låt oss kalla det, är en automatisk kroppsfunktion, lika naturlig som att känna järnsmak i munnen vid hunger eller en ett hugg av skräck vid tanken på möte med ett rovdjur. Därför kan jag säga, att jag behöver många egna stunder med mitt inre, på det sätt som jag behöver fylla min mage, eller i tanken springa snabbt därifrån.
Eftersom att jag vet att jag behöver tid med mitt inre, så vet jag också att jag faktiskt behöver det. Det vill säga, jag behöver det egna rummet, för den tiden jag spenderar där är den mest värdefulla. Mer betydelsefull än alla fysiska platser. Jag förringar inte platserna, för de återkommer ju och skulle inte finna sitt värde om de inte bearbetades i det egna rummet. De skulle försvinna långt bakom tiden.
Helt plötsligt är jag "den konstaterade typen". Jag menar, skulle någon invända mot ovanstående? Behöver inte alla "det egna rummet"? Min erfarenhet säger annat. Somliga ägnar inte ens en sekund åt att vistas i det egna rummet. Vilket också leder mig till frågan, har alla ett eget rum? Eller ser de olika ut? Används i andra ändamål? Då är det ju trots allt ett annat rum... För trots allt så talar jag om ett särskilt typ av inre rum där själen och tankarna får utrymme. Där alla sinnesintryck omvandlas till någonting begripligt, och meningsfullt.
Men det är kanske en annan diskussion... Nu kan man nog säga att jag spenderat tillräckligt med tid i detta rum för denna lilla stund. För nu börjar jag bli riktigt hungrig, och ni vet vad jag tycker om det.
Bodrum, Turkiye
4 juli
Jag ska försöka förklara vad jag menar med behöver. Kanske hinner jag förklara "ett eget rum" eller "ett inre rum".
När flera dagar passerat och den totala mängden tid spenderad ensam uppgår till siffran noll. Då. Missförstå mig rätt, jag älskar människor, men endast i små, små doser. Kanske kan jag förklara "behöver" och "ett eget rum" i en enda mening. Somliga människors verksamhet är riktad utåt, min är riktad inåt. Mina tankar och mitt känsloliv måste arbeta i tystnad, vilket annars resulterar i obalans och förintelse av allt vad harmoni innefattar. Detta "skalv", låt oss kalla det, är en automatisk kroppsfunktion, lika naturlig som att känna järnsmak i munnen vid hunger eller en ett hugg av skräck vid tanken på möte med ett rovdjur. Därför kan jag säga, att jag behöver många egna stunder med mitt inre, på det sätt som jag behöver fylla min mage, eller i tanken springa snabbt därifrån.
Eftersom att jag vet att jag behöver tid med mitt inre, så vet jag också att jag faktiskt behöver det. Det vill säga, jag behöver det egna rummet, för den tiden jag spenderar där är den mest värdefulla. Mer betydelsefull än alla fysiska platser. Jag förringar inte platserna, för de återkommer ju och skulle inte finna sitt värde om de inte bearbetades i det egna rummet. De skulle försvinna långt bakom tiden.
Helt plötsligt är jag "den konstaterade typen". Jag menar, skulle någon invända mot ovanstående? Behöver inte alla "det egna rummet"? Min erfarenhet säger annat. Somliga ägnar inte ens en sekund åt att vistas i det egna rummet. Vilket också leder mig till frågan, har alla ett eget rum? Eller ser de olika ut? Används i andra ändamål? Då är det ju trots allt ett annat rum... För trots allt så talar jag om ett särskilt typ av inre rum där själen och tankarna får utrymme. Där alla sinnesintryck omvandlas till någonting begripligt, och meningsfullt.
Men det är kanske en annan diskussion... Nu kan man nog säga att jag spenderat tillräckligt med tid i detta rum för denna lilla stund. För nu börjar jag bli riktigt hungrig, och ni vet vad jag tycker om det.
Bodrum, Turkiye
4 juli
.
aLLLTSÅ, tiden går så fruktansvärt långsamt.
